Litteraturrecension: Kallocain – spådom som håller över tid
Karin Boyes dystopi Kallocain fungerar än i dag för att den inte tappar bort sig i en flashig och daterad sci-fi-miljö utan i stället fokuserar på det mänskliga psykets styrka och bräcklighet.
2012, Lindelöws
Statsvetaren Bo Rothstein brukar framhäva vikten av kollektiva aktioner. Ett praktexempel på att människan inte bara handlar egoistiskt är husets gemensamma kompost. Varför blir man arg när man kommer med veckans bananskals- och kaffesumpsskörd och upptäcker att någon slängt i plast? Det skadar ju inte en personligen ... Nej, men det skadar det gemensamma projektet som komposten utgör och som fungerar just för att man litar på att alla följer de gemensamma spelreglerna.
I sin framtidsvision från 1940 kan man säga att Karin Boye undersöker det kollektiva tänkandets båda sidor, därmed också slagsidan. För vad händer när gruppen kräver likriktning av sina medlemmar och inte skyr några medel för att kontrollera att alla tänker och handlar på rätt sätt? I dystopin Kallocain har Staten helt tagit över, till och med medborgarnas innersta tankar är dess angelägenhet.
Karin Boye skrev boken mitt under ett brinnande världskrig och Nazitysklands potentiella invasion av Sverige präglar förstås det totalitära samhället, ”Världsstaten”, som hon skildrar i sitt skräckscenario.
Men som Barbro Gustafsson Rosenqvist påpekar i nyutgåvans efterord är romanen också Boyes uppgörelse med sin egna politiska övertygelse. Boye var socialist men avskräcktes av den socialistiska idealstaten under ett besök i Sovjet på 1920-talet. Stalins samhälle hade en uppenbar avigsida: rädslan hos individerna och de enskildas ringa värde i den enorma samhällsapparaten. Just det här speglas i romanen där huvudpersonen, kemisten Leo Kall, försöker övertyga sig själv om han bara kan förverkliga sig som en cell i statskroppen. Men han, precis som Boye, tvivlar innerst inne på att systemet han så trofast stöttat i slutändan ligger i närheten av något verkligt ideal.
Leo Kall utvecklar ett sanningsserum genom vilket Staten får tillgång till människors tankar och hemligheter och som i sin tur leder till en lag som gör statsfientliga tankar straffbara. Systemet bygger förstås på att medborgarna, eller medsoldaterna som de här kallas, tjallar på varandra. Den här angivarkulturen var däremot inte unik för Sovjet och DDR utan växte sig också stark under senator MacCarthys kommunistjakt i USA.
Och fortsättningsvis tar statsmakten till ökad övervakning när samhället upplevs vara hotat. Till exempel leder terroristbekämpningen till kränkande handlingar från stater och myndigheter, ”de som inte hör till oss” har inte samma rätt till samma integritet och rättsskydd. Eller EU som till skillnad från Karin Boyes världsstat förespråkar fri rörlighet men som samtidigt stänger ut en stor del av världen.
Jag funderar också på vad Boye hade sagt om Facebook och det faktum att vi frivilligt delar med oss av vårt privatliv på sociala nätforum. Och hur hade statusuppdateringarna sett ut om vi fått i oss Leo Kalls sanningsserum? Nu är det trots allt en kontrollerad bild av oss själva vi förmedlar på nätet.
Sociala fällor
Kallocain är en dagboksroman som bygger på den fiktiva Leo Kalls anteckningar. Berättartekniskt utsätter Boye oss för en person som inte alla gånger är helt lätt att gilla. Som han själv påpekar är han feg och vid flera tillfällen handlar han osympatiskt, ja, moraliskt förkastligt.
Ändå kan man känna igen sig i hans svaghet. ”Social fälla” hade kanske Bo Rothstein kallat relationen mellan Leo och hans hustru Linda. Trots att båda vinner på samarbete är tilliten dem emellan inte stark nog. Kanske inte helt ovanligt i ett parförhållande.
Och vem har inte någon gång velat läsa sin kärestas innersta tankar? Leo Kall injicerar Kallocain i Linda och får höra sanningen. Den kärlekssyn som formuleras är ganska nedslående: ”När man är ung flicka, går man och tror att det finns något annat, en frihet, som ska komma med kärleken, ett slags tillflykt som ska finnas hos den man håller av, ett slags värme och ett slags vila – något som inte finns.”
Kallocainet är också en bild för psykoanalysen, påpekar Barbro Gustafsson Rosenqvist. Djuppsykologin var en av många idéer som intresserade Boye och själv genomgick hon tre behandlingar, ”som inte alla lämnat uteslutande positiva erfarenheter”. Psykoanalysen var i Boyes ögon ett nödvändigt ont som skulle rena människan, förlösa henne och slutligen skapa den nya människan.
Inte cynisk
De science fiction-böcker som detaljerat målar upp flashiga bilder av framtiden tenderar ganska snabbt att kännas daterade och till och med löjliga. Orsaken till att Karin Boye fängslar också icke-sci-fi-fans är att hon fokuserar på det psykologiska och sparsamt beskriver framtidens innovationer. En standardiserad, trist, arkitektur har visserligen vuxit fram – en stor del under jorden – och karaktärerna förflyttar från plats till plats genom ett invecklat metronätverk men det avviker ju egentligen inte från dagens urbana livsmiljö.
Det som också gör en så mottaglig för framtidsvisionen är att Boye inte alls är cynisk. Hos Leo Kall väcks en törst efter en kultur som han får höra om där medmänsklig tillit värderas högt och det finns sång och beröring. Den här andra tillvaron beskriver Boye poetiskt med metaforer om träd och grönska vilket bildar en bjärt kontrast mot det mekaniska och rationella i gestaltningen av Världsstaten.
Nyckeln till att vinna kampen mot förtrycket finns hos oss själva. Det som gör oss till människor är hoppet och empatin, ”ett grönt djup”. Eller som Linda säger: ”Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup ...”
Romanen har fått en sorglig inramning då den kom att bli Karin Boyes sista. Några månader efter att den utkom tog hon sitt eget liv. Barbro Gustafsson Rosenqvist konstaterar att många i de intellektuella kretsar Boye rörde sig i begick självmord under kriget. Boye vårdade dessutom två svårt sjuka väninnor och var olyckligt förälskad i den ena. På något sätt blir de biografiska förhållandena ytterligare ett bevis på hur skört det där stora inom oss är. Att det som kan segra synd nog också kan brista som en gammal trädgren under tyngden.