Konstrecension: Fin Finglish
I åtta år har Vesa Oja dokumenterat amerikafinländare. Med finkänslig tragikomisk humor lyckas han undvika att framställa de mest bisarra detaljer som löjliga.
Fotografiska museet, Tallbergsgatan 1 C. Till 28.7.
De flesta känner antagligen till det myntade begreppet swenglish för engelska ”på rikssvenska”. Finglish är däremot mer främmande som ord men ändå välbekant som språk tack vare nationalhjältar som Mika Häkkinen som spridit en klingande finsk-engelska på internationell tv. Men det finns också en annan sorts finglish: en som har grott på andra sidan Atlanten i Nordamerika sedan 1800-talet. Vesa Oja dyker in i just denna halvt dolda och obekanta finglish och presenterar ordet som en kultur, en attityd, en tradition och en livsstil i en rik fotoserie med samma namn.
Åtta år och tjugo resor har det tagit för Oja att dokumentera de amerikafinnar som utgör den största gruppen emigrerade finländare, tätt framför sverigefinnarna. Resan har fört Oja från Florida till Saskatchewan i jakt efter finländska emigranter i första, andra eller tredje generationen. Intrycket man får är att han träffat dem alla och tagit del i vartenda finsk-amerikanskt öde som finns – materialet är så pass rikligt. Från stenpartier som imiterar Finlands flagga och pubar med finskklingande namn (Tyomie’s Bar) till finska folkdansare i Washington och gevärviftande kvinnor och män. Ojas bilder innefattar människor i alla åldrar, klasser, livssituationer och skapar en mångsidig helhet som inte faller i fällan att en enda gång börja upprepa sig.
Att ämnet är intressant är givet, speciellt för en finländsk publik – det är både roligt och melankoliskt att få en inblick i en kultur som samtidigt är både igenkännbar och totalt främmande. Det som gör Ojas bilder så mästerliga är dock att fotografierna inte helt förlitar sig på det intressanta och narrativa innehållet utan att de också estetiskt är engagerande.
Mycket i bilderna är klassiskt fotodokumentaristiskt, men Oja använder sig också av fenomenalt insiktsfulla och egensinniga visuella knep, som att låta en bil skymma förgrunden av en bild och låta ett Finn Hall-hus speglas i den, eller att fotografera en stad högt uppifrån från ett närliggande berg i stället för att avporträttera den på gatunivå.
Finglish är en informativ och visuellt läcker fotoserie, men framför allt är den humoristisk och varm. Det är lätt att göra sig löjlig över människor på fotografier, men även när attributen är helt bisarra – som i bilden på Carl Pellonpaa i en liten totalt amerikansk och dammigt retro blåvit hörna i en tv-studio – är Oja varsam.
Sorgligt är det också, men även då med en udd av humor – för vad kan man annars säga om det ofullbordade skeppet Sontiainen (dyngbagge, tordyvel), byggt mitt på den kanadensiska landsbygden av Tom Sukanen (1878–1943) som i sin hemlängtan ville resa sjövägen tillbaka till Finland, men som dog innan projektet fullbordades. Tragikomik är på många sätt ett kännetecken för finländsk humor och Oja fångar finkänsligt det. Därför är också Finglish en serie som är lätt att tycka om, samtidigt som den även är historiskt värdefull.
Ojas fotografier är inte bara en dokumentering av människor som försöker bevara en kontakt med sina rötter och bibehålla en tradition, utan också ett dokument över nordamerikaner som är helt vanliga: människor som varken lever den amerikanska lyxdrömmen eller i den misär som kännetecknas av husvagnar, snabbmat och droger.
Bill Kunnas, Madelin Lyyli Aho, Jacqueline Harjula och de flesta andra representerar amerikaner som på sätt och vis speglar den finländska tittaren men som ändå lever i en helt annan värld och i ett helt annorlunda samhälle. Oja ger tittaren en generös glimt i rika färger in i det livet.
Fotografierna varvas med en videodokumentär om arbetsprocessen och galna souvenirer från Ojas resor, alla med en koppling till det finländska arvet. Utställningen ackompanjeras också av en bok med samma namn som utökats med ytterligare bilder. Man kan inte annat än häpna över det digra materialets kvalitet och mångsidighet.