Skivrecension: En Ding Dong värld
Krista Siegfrids debutalbum är tuggummipop med riktigt stora rosa bubblor som klistrar sig fast vare sig man vill det eller inte, skriver Jenny Jägerhorn.
EMI
Det är bara att medge. Jag tycker faktiskt lite om Ding Dong. Det här konstaterar jag när jag för n:te gången lyssnar på Krista Siegfrids album efter en smått överlägsen förhandsföreställning om att det inte alls är min typ av musik. Visst, det är tuggummipop för hela slanten – riktigt stora rosa bubblor som klistrar sig fast vare sig man det vill eller inte.
Musiken är inte särskilt intellektuell, snarare kommersiell. Samtidigt känns Siegfrids insats väldigt genuin – hon ger allt och lite till, och då blir det sällan helt fel. Det är musik som är gjord för att fastna direkt och helt klart behärskar kockarna det här receptet.
Det går bra nu för Siegfrids. Efter att ha deltagit i the Voice of Finland i fjol började hon skriva egna låtar med sin producent Erik Nyholm, och i januari, i samband med Tävlingen för ny musik, skrev hon konrakt med EMI/Universal. Debutplattan kommer ut lagom till Eurovisionstävlingen när hajpen kring Team Ding Dong är som störst. Och visst unnar man henne framgången. För vi gillar ju nationella hjältar och inte minst finlandssvenska sådana. Och har man slitit som ett litet djur är man värd sin spotlight även om sambo och vänner på ett visst rundradiobolag hjälpt till med att puffa henne åt rätt håll. Att Siegfrieds kommer från den lilla krisdrabbade kommunen Kaskö ger henne ännu fler sympatipoäng.
Svenska influenser
Eurovisionsdängan Marry Me har kritiserats en hel del för sitt budskap, och låttexterna på resten av skivan är inte heller precis poetiska pärlor. Men det är underhållning, röj och konfetti – hela första halvan är dansgolvshit efter dansgolvs-hit. Siegfrids säger själv att låtarna är historier ur hennes eget liv, skrivna med glimten i ögat.
Liksom Marry Me har de flesta av låtarna skrivits av ett team som förutom Siegfrids består av Erik Nyholm och rikssvenska Kristofer Karlsson och hans sambo Jessika Lundström. De tre sistnämnda har studerat låtskrivande tillsammans i Sverige, och de svenska influenserna hörs genomgående i albumet. Stundvis flimrar barndomsidolen Carola också förbi i Siegfrids sätt att sjunga. Här finns visserligen också andra influenser som Spice Girls, Lady Gaga, Pink och Katy Perry.
Man har plockat de mest fungerande koncepten från olika håll – lite visslingar här, lite vocoder där, en och annan klassisk pop-slogan samt överlag en väldigt polerad MTV-produktion. Mot slutet verkar det lite som att tiden tagit slut, låtarna håller inte samma nivå som första halvan, även om sista låten Stupid Love bjuder till massparty med viftande housefinger och strobeljus.
I skivhäftet visas glassiga poseringsfoton varvat med foton från Siegfrids barndom. Vi får se lill-Krista som poserar i brudklänning intill Ding Dong-Krista och tonårs-Krista i leopardtopp och småfräck min. Blicken fastnar ändå vid ett kort på henne med sin pappa på bryggan. Intill bilden finns låttexten till Can you see me? – den fina, allvarsamma balladen som sticker ut ur popkavalkaden. Här sjunger hon om hur hon önskar att hennes pappa, som gått bort, kunde se henne nu. Kontrasten till resten av albumets Ding Dong-värld blir stor.
Pop av det här slaget är sällan särskilt personlig, och det är egentligen snedvridet och malplacerat med diskursanalyser av textens innehåll eftersom det så kallade budskapet kommer i andra hand, medan känslan och formen är det viktigaste. Tuggummipop handlar till syvende och sist oftast om eskapism och fantasi – varför inte låta det så förbli.
Följ också med Malin Slottes rapporter från Eurovisionsveckan på hbl.fi, tv.blogg.hbl.fi och Twitter. Tweets under hashtaggen #hblesc samlas på hbl.fi.