Bokrecension: Kristian Lundberg – En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret
Malmö blir djupare, rikare och allt mer konfliktfylld när Kristian Lundberg tar sig an sin hemstad i den nya romanen.
Wahlström & Widstrand, 2013
Den desperata kampen för att bli en hel människa som den svenska författaren Kristian Lundberg skrev om i sina två tidigare självbiografiska prosaböcker – Yarden och Och allt skall vara kärlek – fortsätter i hans nya bok En hemstad. Han formulerar det bland annat så här: ”Detta ursinne som skakar och skälver i mig; hur jag envisas och försöker bli en människa.”
Det är ett ursinne som tagit sin början i barndomens fattigdom och extrema utsatthet, och som Lundberg gång på gång med skärpa och stilistisk träffsäkerhet återkommer till i sina böcker.
I mycket av det som Lundberg skrivit tidigare har han återkommit till det kroppsliga, som i diktsamlingen Min kropp lyser vit. Kroppen som arbetar. Kroppen som bär den männi-ska man är. Kroppen som långsamt vittrar sönder, som också vittnar om det liv man har levt. Och nu är det som om han skulle ge sin hemstad Malmö en kropp genom att berätta om de undanskuffade döda han en gång känt. Erik, barnet som hängde sig på vinden. Carolibögen, som utnyttjade grannskapets pojkar. Och den älskade söndertrasade Sonny, som ges mycket utrymme i boken.
Det är en kränkt stad Lundberg skriver om. Den nyrika stad som byggt Turning Torso och Västra Hamnen, och som velat gå vidare från och radera sitt förflutna som arbetarnas stad. Författarens blick blir ett sätt att nagla fast berättelserna om dem som bott i Malmö hela sina liv men som aldrig fått eller kunnat berätta om den, definiera den. Det lär finnas stadsdelar i Malmö där närapå 80 procent av skolbarnen går ut skolan utan giltiga avgångsbetyg. Vem berättar om det i en stad som är upptagen med att polera sin yta?
Lundbergs prosa glimrar av överraskande bildspråk och skarpa iakttagelser, och får sin näring ur ett glasklart bruk av språket. Varje rad i boken känns viktig, och ligger exakt där den ska ligga. I sitt förord skriver Lundberg att En hemstad är ”en [...] helhet som är tänkt att skapa den fullständighet jag aldrig förr har mäktat med”. Malmö stad blir djupare, rikare och allt mer konfliktfylld när Lundberg fäster sina ord vid den.
Boken är full av bibliska referenser och citat. Valda verser ur Jobs bok får illustrera kapitlen i den and- ra av bokens sju delar. Författarens mor beskrivs som ”en röst i öknen”, en referens till Johannes döparen, vars funktion i Nya Testamentet även Lundberg själv symboliskt träder in i – men inte för att bereda plats för Kristus, utan för alla de förlorade som behöver det: ”Ni skuggvarelser, hör ni anropet? Jag ensam kom undan och kan nu berätta om oss.” Citat ur Psaltaren är återkommande inslag, och när Lundberg skriver ”Antänd mig. Förgör mig. Låt mig igen få återkomma”, är det som om han själv skulle sända i väg mörka självutplånande psalmer till en mottagande och lyssnande Gud.
Det bibliska språket blir i Lundbergs behandling en skarp kniv mot samtidens omänsklighet. Det framstår som ett slags vägran att ge upp värderingar som genom årtusendena, mer eller mindre framgångsrikt, har format vad det är att vara människa. När de sjuka spärras in, fattigdomen sprids, arbetsförhållandena förvärras, lönerna sjunker, hela grupper av människor inordnas i strukturer som förtrycker dem – det är då Lundberg börjar arbeta fram en motaktion genom språket, en obönhörlig och ståndaktig protest.
Boken ångar också av politik, av det slaget som tack och lov aldrig träder in i det dags- eller partipolitiska. Nej, det är i stället politik som nåd. Berättandet som solidarisk handling. Också bokens undertitel är en tydlig signal om det politiska stoffet: Berättelsen om att färdas genom klassmörkret.
Lika mycket som boken handlar om Malmö, handlar den också om Lundbergs mor. Denna schizofrena utmärglade kvinna som vi redan i tidigare böcker sett glimtar av. I En hemstad ger Lundberg den hittills mest helhetliga bilden av sin barndom som skuggades av moderns vansinne. ”Ett annat mönster styr hennes liv. Vi tvingas in i hennes liv, mumifieras i hennes vanmakt.” Också berättelsen om modern laddas med tyngd genom anspelningar på bibliska texter: ”Hon var ett slags kvinnlig Job, där Gud lyste helt med sin frånvaro.”
Hur ska man benämna alla dem som Lundberg skriver om? Medborgare i dödsskuggans Sverige? Det förlorade folket mitt ibland oss? Kanske är det omöjligt att hitta något samlingsnamn för dessa splittrade vålnader till människor, men det spelar ingen roll. Det viktiga är att Kristian Lundberg redan har nämnt dem alla vid namn.