Litteraturrecension: När framtid stavas KOM
Vad händer med en revolutionär teater som passerar det magiska tioårsstrecket och till och med hinner bli medelålders? Kom-boken följer med den legendariska teatern genom fyra decennier.
”Ärade Svenska Teaterns publik, vet ni att er teaters repertoar under denna säsong kanske är den intressantaste och aktuellaste i hela landet.” Smått överraskande leder boken om Kom-teatern till Hbl:s klipparkiv och en ”besk” insändare av Suomen Sosialidemokraattis teaterrecensent Kari Suvalo, och vidare till Svenska Teaterns historia. Det är nämligen där i det vita slottet vid Skillnaden som berättelsen om Kom börjar, åtminstone prologen.
Att finsk teater är finlandssvensk och finlandssvensk teater är finsk står klart när man läser den nya historiken över Kom-teatern. Den röda pärmen med titeln KOM-kirja – ”Kom-boken” rätt och slätt – omfattar över fyrtio år av teaterhistoria i ett gediget paket redigerat av Anneli Ollikainen och Katri Tanskanen.
en föreställning som Suvalo uppmanar publiken att se i den citerade insändaren är Kaisa Korhonens regi av Lappooperan som hon satte upp på Svenska Teaterns scen 1967 efter den stora framgången med pjäsen på finska på Ylioppilasteatteri. Och det är inte bara Hufvudstadsbladets recensent som tjusas av det antimilitaristiska budskapet som formuleras genom det ”tillspetsade svartmålande av svart och rentvående av rött”.
”Nå jo, ta den!” lär Svenska Teaterns chef Carl Öhman ha svarat när Korhonen ställde frågan ”Kan du inte ge oss den där lilla scenen?” 1969 blev Svenska Teaterns studioscen Korhonens och hennes polares, däribland scenografen Måns Hedström som skissade upp hur den finländska teatern kom att se ut en lång tid framövermed sin nakna scenografi där en stol och lite presenning kunde formulera en hel idé och Kaj Chydenius som gav det följande decenniet ett soundtrack med sina sånger som gjorde politik till poesi.
Precis som nu var Svenska Teatern på jakt efter ny publik, gärna ung och finskspråkig. I dag är strategin musikalsatsningar som Kristina från Duvemåla, på den tiden var det samhällskritisk teater – bland annat miljökabaré av Nalle Valtiala – och diskussionskvällar där äktenskap och vapenvägrare avhandlades av ivriga optimistiska ungdomar i cigarettröken.
En ljusskylt ovanför studioscenens ingång i teaterhuset angav den nya gruppens namn. ”KOM” uppmanade den. Måns Hedströms logotyp visade sig vara ett framgångsrikt ”varumärke” som både bjöd in och avskräckte beroende på politisk orientering ... Bara ett år efter starten sparkades gänget ut.
Vi-anda
Koms historia är uppspjälkad i fyra perioder som med stor sakkunnighet skildras av Anneli Ollikainen, Hanna Helavuori, Katri Tanskanen och Maria Säkö. Det är historik av sorten ”av oss för oss”, den riktar sig till alla teaterintresserade men särskilt till Kom-rävarna där ute. Speciellt i början är vi-andan stark när Ollikainen med glöd beskriver hur den självständiga finskspråkiga Kom grundades 1971, den nybakade regissören Pekka Milonoff knöts till gänget och ”progressiv konst” skrevs in i programdeklarationen.
I de här kapitlen blir det också klart hur nära Kom låg arbetar- och fackrörelsen. Det var inte bara studenter som tilltalades av den nya teatern. När Metallförbundet strejkade erbjöd teatern föreställningar på olika strejkmöten och fortsatte uppträda på arbetstagarorganisationernas fester. Genom historiskt förankrade pjäser som Suomen kuningas skulle man också visa en bortglömd arbetarhistoria. Det här målgrupps- tänkandet är kanske det som mest avviker från vår tid där så gott som alla teatrar i praktiken nischat in sig på medelklassen.
Tillräckligt med tid har sprungit förbi för att minnen ska få ett rosa skimmer, men för en åttiotalist är det också fascinerande att läsa om unga människor som för första gången upplever teater gjord av människor i deras egen ålder om ämnen som verkligen berör dem. Saker tycktes hända hela tiden och Kom reagerade. Teatern turnerade i Finland, Sverige och deltog i politiska sångfestivaler i Chile. Det är framgångssaga à la Beatles, dessutom tycks det ofta ha varit just föreställningarnas musik som berörde publiken djupast.
Men sedan kom 1980-talet och arbetarrörelsen och vänstern försvagades. Arbetaren var inte längre den som skulle ut och göra revolution. Tvärtom hade också arbetarna integrerats som konsumtionsmedborgare, skriver sociologen Tommi Hoikkala i sin kärnfulla generationsanalys. Hanna Helavuori skildrar 1980-talet på Kom-teatern som den klassiska berättelsen där uppgång följs av fall. Pekka Milonoff, ”don Milo”, vars icke-auktoritära ledarstil präglat arbetskulturen på teatern var handfallen i det nya decenniet. Vad göra nu? Och för vem?
Än en gång vände man sig till den lilla människan men den här gången var det den alienerade arbetslösa ungdomen i förorten som knuffats ut ur det hårda tävlingssamhället som man ville skildra. På 1980- talet var det Pirkko Saisios Betoniyö, på 1990-talet Reko Lundáns pjäser om ”onödiga människor” och Rosa Liksoms groteska familjepjäs Family Affairs, en mikrobild av samhället också den med sina vrickade figurer.
Vem har inte jobbat på Kom?
Boken bygger i hög grad på intervjuer med konstnärerna – Vem har inte jobbat på Kom? tänker jag när namnen räknas upp. Med finns också publikminnen, anteckningar från Kom-ensemblens gröna turnéhäften och utdrag ur recensioner.
Också om sidantalet passerar femhundrastrecket tar man sig igenom boken utan större ansträngning. Texten har flyt, stilen är avslappnad, nästan pratig.
Recensionerna vittnar bäst om hur smaken har förändrats med tiden. Gammalmodig känns till exempel kritiken av Kaisa Korhonens Tre systrar där det klagas på att föremål som nämns i texten inte visas på scenen, att Tjechovs epok inte är närvarande i iscensättningen.
I samspel med recensionerna formar skribenterna en rätt djup analys av många föreställningar. Fräscht är att Maria Säkö jämför Koms produktioner med den samtida europeiska teatern i det sista avsnittet.
I dag är många av namnen kvar på teatern fast upplagorna är yngre – Chydenius, Milonoff, Saarela, med flera. Man redogör för familjebanden men utan att mysa desto mer. Överlag är det här en ganska saklig historik – anekdoter finns med men fokus ligger på teatern, inte på personerna och relationerna. Det är klart och redigt, men jag saknar lite skvaller och back stage-känsla.
Några interna krismöten blir det däremot. Till exempel berättar husdramatikern Pirkko Saisio om frustrationen över ensemblen som inte alltid ville respektera texten.
I det sista avsnittet talar den nuvarande Kom-ensemblen också öppet om hur svårt det varit för dem att ge teatern en egen identitet på 2000-talet.
I dag har ensemblen ingen direkt vänsterkoppling eller ambitioner på att dra den allra senaste teaterestetiken till sin spets. Vad gör då Kom till Kom? Fungerar en medelålders Kom som främst sätter upp dramatiseringar av populära romaner?
Själv tjusades jag av den senaste produktionen, Tre systrar. Den kändes fräsch och rätt för att den inte ”kändes så Kom”, det vill säga som de föreställningar jag sett under 2000-talet.