Musikrecension: 175-åring i dynamiskt utvecklingsskede
En mängd jubileumstaggade korister firade Akademiska sångföreningens jubileumsår i lördags. Mats Liljeroos fick kalla kårar längs ryggraden.
Dirigent: Kari Turunen. Lisa Bielawa, sopran, David Hackston, kontratenor, Timo Ahtinen, kontrabas. Saint-Saëns, Talvitie, Madetoja, Bielewa, Schubert, Arho, Vasks, Takach, Nelson, m.fl. Musikhuset 20.4.
Vilken lottovinst är det väl inte för Akademiska Sångföreningen att ha körproffset Kari Turunen som dirigent. Under snart fem år har han gjort om inte under så i alla fall ett synnerligen gediget jobb och man tycks av allt att döma vara inne i ett dynamiskt utvecklingsskede.
Man mönstrade i lördags 60 jubileumstaggade aktiva korister. I och för sig trettio färre än Ylioppilaskunnan laulajat ställde upp vid 130-årskonserten häromveckan, men ändå en till numerären respektabel skara som frejdigt tog för sig av den klangmässiga kakan.
Turunen har uppenbarligen arbetat långsiktigt med såväl grundläggande tonbildningsmässiga detaljer som med frasering, nyansering och rent tolkningsmässiga aspekter och resultat lät heller inte vänta på sig.
Den dynamiska skalan är föredömligt bred. Pianissimona klingar mestadels rent och snyggt och fortissimona präktigt, men ändå aldrig skrikigt. Den rytmiska och tonala precisionen är för det mesta beundransvärt exakt och allt görs med utsökt god smak och äkta känd inlevelse.
Tradition och innovation
Manskörsjubileumskonserter har ibland en tendens att bli överlånga, men landets äldsta körs 175-årskonsert var föredömligt koncis till upplägget. Mixen av tradition och innovation kändes vettig och tre uruppföranden är lagom i ett sammanhang som detta.
Om man skall kritisera något måste det ändå bli valet av uruppföranden. New York-baserade Lisa Bielawa sjöng själv solopartiet i sin Shakespeareförtoning Such Another Sleep på ett tilltalande sätt, men tonspråket kändes ofta onödigt förutsägbart och tillrättalagt.
Riikka Talvitie kan sitt körinstrument, men den småskojiga Samtalstjänst – där kontrabasen och kontratenoren spelar viktiga roller – till Catharina Gripenbergs vardagsdråpliga poem fungerade inte text- och uttrycksmässigt optimalt. Stycket är tekniskt krävande och man fick intrycket att mognadsprocessen inte var klar.
Anneli Arhos Aih! utforskade i sin tur på ett nästan bergmanskt vis lika enkelt uppbyggda som suggestiva vokalistbaserade klanger, men det hela tog tyvärr slut ungefär när man hade väntat sig att hon på allvar skulle börja utveckla sitt material.
Peteris Vasks Musu masu vardi fungerade som en välslagen bro mellan noviteterna och det mer traditionella programmet med Madetoja klassikerna Valkeat kaupungit och Soita, somer, helkä hiekka samt Schuberts Gesang der Geister über den Wassern i spetsen. Timothy C. Takachs Things I Didn’t Know I Loved var åter ett bra exempel på en mer lyssnarvänlig modern körestetik.
Och när den över tvåhundrahövdade jubileumskören, anförd av tidigare Akademen- dirigenter, äntrade scenen till tonerna av odödliga nummer som Darthulas gravsång, Olav Trygvason och Eteläpohjalainen kansanlaulu i Erik Bergmans snärtiga arrangemang gick det kalla kårar längs ryggen. Manskörssång när den är som bäst!