Teaterrecension: Rymdfarkost på skakig mark
av Gunnar Eriksson. Regi: Linda Wallgren. Scenografi: Ina Saarinen. Kostym: Annika Saloranta. Ljus: Anniina Veijalainen. Ljud: Joonas Kristian Pernilä. På scenen: Peter Ahlqvist, Andrea Björkholm, Kajsa Ek, Nils Granberg, Julia Korander, Christoffer Strandberg och Alfons Röblom.
Premiär på Teaterhögskolan 19.4.
De som såg den så kallade gudomligt anarkistiska komedin Ylihuomenna hän tulee på Ryhmäteatteri förra hösten, förväntar sig inte annat än en fullkomlig brist på respekt för genrekonventioner från registuderande Linda Wallgren. Tillsammans med dramaturgistuderande Gunnar Eriksson från Stockholms dramatiska högskola, har Wallgren skapat en nästintill hyperrealistisk, och ändå teatralt absurd föreställning. På pappret satiriserar Dystopia domedagssekternas fanatism och svensk småborgerlighet, men på scenen gestaltar föreställningen stundvis också riktigt gripande, en djup existentiell längtan efter lycka mitt i den grådaskiga vardagen.
Det kan hända att respektlösheten för genrer skapar oförutsedda spänningar. Men den skapar också stora utmaningar för skådespelarna som den här våren blir magistrar i skådespelarkonst. Nils Granberg spelar kultledaren Percival Kuiper som kontrollerar sina följeslagare med farmaka och löftet om en lång resa bort från vår planet. Kuiper är ingen karismatisk idémänniska typ Lancaster Dodd i Paul Thomas Andersons film The Master (2012). Men också bakom Granbergs Everyman finns en explosivitet som till slut brusar upp. Christoffer Strandberg har fått den tuffaste rollen att bemästra som tablettmissbrukaren Oort, Kuipers högra hand som inom Gemenskapen har synens gåva, medan Peter Ahlqvist spelar Eris som kuvat sin depression genom att inte bara acceptera, men också omfamna jordens undergång. I rollen som deras före detta psykiatriker, har Julia Korander finurligt behållit klinikerns sätt att tala också efter att hon låtit sig förföras av sekterismen.
Den utopiska gemenskapen med dess alltför världsliga problem inramas av Ina Saarinen genom hennes smarta scenografi. Sektens gemenskap störs när Alfons Röblom som John och Andrea Björkholm som hans hustru Mona öppnar dörren och frågar efter Johns syster Sedna. Kajsa Ek manövrerar en rullstol inom det smala scengolvets perimetrar, men antyder också att Sedna har sår som inte kommer att läka.
Så som jag ser det är problemen med skådespelararbetet ändå att den rätt konventionella texten inte ger ett tillräckligt belägg för den realism som förutsätts av skådespelarna. Samtidigt uppbyggs en filosofisk grund som står i konflikt med textens satiriska köksrealism. Som åskådare förväntas man dels att betrakta händelserna som utspelar sig som en verklighet som spelas upp, och dels att ignorera de fullkomligt teatrala rum som skapas på scenen mellan karaktärerna, och som gärna hade fått synliggöras ytterligare för att inte uppfattas som banala. Det finns så många stilarter som prövas, liksom också idéer och teser som försöker komma fram, att de till slut omintetgör varandra.
Samtidigt bygger man ändå upp en spänning som försätter hela rummet på sned och får golvet under oss att vibrera. Joonas Kristian Pernilä har skapat en fantastiskt avhållsam ljudvärld. Trots att scenrummet är inramat av fullkomligt vanliga väggar, känns det som om hela rummet är en rymdfarkost färdig för avfärd. Och det i sig säger jag, är coolt.