Teaterrecension: Skogsindustrin som en heavyballad
Metsäjätti är en hyllning till heavymusiken och den lilla människan.
av Miika Nousiainen. Regi och dramatisering: Aleksis Meaney. Scenografi och dräkter: Katri Rentto. Ljus: Ilkka Niskanen. Ljud: Juha Kerkola. Video: Pyry Hyttinen. På scenen: Jani Karvinen, Pirjo Määttä, Heikki Pitkänen. Premiär på Nationalteatern 10.4.
Konsulten är en människa. Yeah right. Det köper åtminstone inte Törmäläborna när de får höra att fanerfabrikens verksamhet återigen ska ”effektiveras” trots att man nyss firade rekordvinst med kaffe och kaka. De vet ju vart det barkar: samarbetsförhandlingar och i slutändan uppsägningar.
Nationalteaterns uppsättning av Miika Nousiainens roman Metsäjätti från 2011 kommer precis i rätt tid. På Willensauna-scenen stavas namnen på kistorna: UPM, Metsä-Botnia, Stora Enso. De kan alla tjäna som förebilder för det fiktiva bolaget Metsäjätti, skogsjätten, som en gång närde små samhällen men nu i egenskap av globalt kluster lämnar dem vind för våg.
Också om de finländska fabrikerna är lönsamma kan man maximera utdelningen åt ägarna ytterligare genom att utlokalisera till Latinamerika, resonerar den hänsynslösa bossen Turo (Pirjo Määttä). ”Samhället behöver en liten reserv arbetslösa”, lyder hans devis.
Skogsindustrin är ju förstås ett slags finländskt flaggskepp. Medan Metsäperkele, som hade premiär på Stadsteatern förra månaden, målade en romantisk bild av dess uppkomst är Metsäjätti ett skarpt inlägg om dess nuläge. Men det är också en pjäs som en Nokia- eller en Itella-anställd kan känna igen sig i. Ja, egentligen passar den alla som de senaste åren hört cheferna skylla nedskärningar på den globala ekonomin och marknaderna.
Kärlek till heavy
Livssynen hos Törmäläfabrikens anställda får en liten törn när den beryktade konsulten visar sig vara byns egen son, Pasi Kauppi (Heikki Pitkänen). Och Pasi får det heller inte lätt när han konfronteras med sin egen klassbakgrund och sin sargade relation till pappan som en gång hörde till fabrikens mest omtyckta arbetare. Det förflutna blir konkret när den gamle vännen Janne (Jani Karvonen) dyker upp – han är den som blev kvar, fick barn och tog värvning på fabriken.
Till gamla goda heavylåtar hittar männen tillbaka till varandra. Och få i publiken kan hålla sig för skratt när duon nördigt jammar med luftgitarrerna.
Regissören Aleksis Meaney har ofta hittat sin inspiration i populärkulturen och här spritsar han ordentligt på med gitarrsolon och kitschiga albumpärmar som projiceras på skärmarna och påminner publiken om en tid då pudelhår och muskulösa Manowar-kroppar ansågs högst eftertraktade. Vi ombes till och med att rösta på vems konsert vi hellre vill se – Metallicas eller Iron Maidens.
Förutom att roa lyckas Meaney beröra med sin föreställning. Varsamt tar han fram den tragikomik som Miika Nousiainen så fint får till i sin skildring av den finska bygemenskapen. Här finns de starka personligheterna, pessimismen hos mammorna och optimismen hos papporna som är övertygade om att magmedicinen Samarin kan läka precis alla sår. Vissa av scenerna är ojämnt uppbyggda men i det stora hela känns andan rätt.
Metsäjätti är samhällskritisk teater som får sin genomslagskraft från det djupt mänskliga. Enheten är trots allt en arbetsplats och den anställda är en verklig person.
Skådespelarnas känsliga gestaltningar är en viktig del av ekvationen. Med sitt blyga, tafatta sätt lyckas Jani Karvonen fånga essensen i Janne som är poet och arbetare i ett. Samspelet med Pitkänens osäkra, krisande Pasi är väldigt rörande. Deras vänskap blir också ett uttryck för en positiv samtida manlighet som växer fram i skuggan av alla sorgliga familjetragedier där män tytt sig till våld och flaskan i stället för att umgås med sina familjer.
Metsäjätti är visserligen för lång med sina två timmar och tjugo minuter, men den är ändå den fräschaste och mest energiska föreställning jag sett på Nationalteatern det här spelåret.
En föreställning som doftar sågspån och uppvärmda makaroner, som låter som pojkröster och passionerad heavysång och som kryper under huden också på en 28-årig kvinna som inte är särskilt fäst vid varken Metallica eller Iron Maiden.