Skivrecension: Den mångsidiga oboen
Piet Van Bockstal, oboe, Yutaka Oya, piano, Sinfonia Lahti under Martyn Brabbins. (BIS)
Bland träblåsarna har oboe, liksom fagott, i egenskap av soloinstrument hamnat i skymundan för de klangligt och uttrycksmässigt mer mångsidiga flöjt och klarinett. I händerna på en insiktsfull tonsättare och skicklig instrumentalist visar oboen dock sidor vars existens man i allmänhet inte ens är medveten om.
Så även i Kalevi Ahos högklassiga produktion för och med oboe, ur vilken tre verk har samlats på en musikaliskt och dramaturgiskt sällsynt helgjuten BIS-skiva. Sonaten för oboe och piano (1985) är det tidigaste av dem och här nyttjar Aho med framgång bland annat kvartstonsteg och multifoner och stycket utmynnar i ett slags katharsis, där blott de ”rena” tonerna återstår.
Konserten för oboe och orkester (2007) är en av de första kompositioner där Aho på allvar utforskar de tonala möjligheter de klassiska arabiska skalorna erbjuder och skönt svängiga rytmiska partier, med handtrummorna djembe och darabuka som pådrivare, alternerar på ett fruktbart sätt med mer stillastående, elegiska avsnitt.
Solo IX för oboe (2010) är det näst sista i raden av Ahos satsning på tekniskt extremt krävande soloinstrumentalstycken, som fick sin början 1975 med Solo I för violin, och Aho bygger med till synes sparsamma medel upp en fascinerande värld av suggestiva gester och åtbörder.
Solooboisten i deFilharmonie i Antwerpen, Piet Van Bockstal, är helt och hållet hemma i Ahos lika säregna som personliga musikaliska universum och han får de hårresande tekniska manickerna att klinga som världens naturligaste sak. Martyn Brabbins gör ett utomordentligt jobb med Ahos ”hovorkester”, Sinfonia Lahti, och Yutaka Oyas tolkning av sonatens pianostämma är kongenial.