Recension: Erik Bergqvist – Skingra
Erik Bergqvist skriver lyrik som letar efter svar på vem man är bortom berättelserna. Hans nya diktsamling är den första på sju år och Anna-Lina Brunell tycker också att den känns som den ärligaste hittills.
Albert Bonniers förlag, 2013
”Ur tingen lösgörs bilder, flottiljer av luftballonger simmar som amöbor in i sinnena”, skriver Erik Bergqvist i sin nya diktsamling. ”Där landar de och små entiteter kravlar fram, förtöjer farkosterna och ställer tillrätta sin skenordning, språket. Världen vet du ingenting om, men ryktet når dig att därinne undrar man vem bilden av dig speglar.”
Stycket avslutar en kortare diktsvit mitt inne i boken och innehåller mycket av det jag förknippar med Erik Bergqvists poesi. Bildspråkligheten, upptagenheten vid varseblivandet, och just i denna diktsamling frågan om vem man är bortom berättelsen, på andra sidan historien, ”där jaget får vila osett, viktlöst”.
På flera ställen finns formuleringar kring detta att ”du / aldrig får känna dig utan vävar av ord // prefabricerade av någon annan”. Det är som om dikterna söker efter något som hänger fritt, något lösgjort. Som ”ett ändlöst slättlandskap / före avbildandet”, eller ”bågar, kärnhus, trappor över vilka blommor / klänningsfärgade vakar bortom all dikt”.
Det är sju år sedan Erik Bergqvist, poet, essäist och för denna tidnings läsare också välkänd litteraturkritiker, kom ut med sin tredje och senaste diktsamling Solarna (Ruin förlag). År 2000 debuterade han med Nedfrysningens konst, följd av Kring stenar 2003 (båda på Edition Edda). De har alla varit metaforrika, nogsamt fraserade diktsamlingar av senmodernistiskt snitt. Jag – som nog inte varit idealläsaren av dessa böcker – har upplevt dem som så traditionella till både stil och tematik att jag nära nog uppfunnit ett ärende åt dem som de kanske inte haft. I de stunderna har jag tolkat dikterna som räddningsaktioner. Jag har tänkt mig att Bergqvist i blicken samlat ihop det som upplevs som skingrat och förflyktigat, sytt ihop en splittrad värld i bildspråket och på det sättet givit den mening. På så vis är han för mig ingen röstens poet, utan just blickens.
Nu när Bergqvist kommer med sin fjärde diktsamling, Skingra, på Albert Bonniers förlag inställer sig frågan om förlagsbytet hänger ihop med en kursändring i författarskapet. Så är inte fallet. Erik Bergqvist skriver fortfarande en omsorgsfull, lågröstad dikt, men har i mitt tycke mognat som poet. Hans dikter ligger där de ligger på sidorna, bjuder inte in med några stora gester, gör sig inte till för någon läsare. När jag jämför med de tidigare diktsamlingarna märker jag också att Bergqvist lämnat en viss typ av metaforer bakom sig, som förvisso varit vackra och välfunna, men som balanserat nära det schablonartade och sökta. Dikterna i den nya diktsamlingen upplever jag helt enkelt, i brist på ett bättre ord, som ärligare.
Men Bergqvists dikt är fortfarande bildrik och vacker. Landskapen är förkroppsligade: almen har händer och i våren och sommaren går man längs sår som ”ärras av ljus av regn”. Diktjaget beskriver platsens och sitt eget ”egentliga tillstånd”: ”materia / som lossnar eller klär om, med en skygg / blick över axeln, kanske en invit.”
Det upplösta, vaga, är utmärkande för Bergqvists poesi. ”Ljudet av dimma som förvandlas / till spelplats”, skriver han, och det skulle kunna vara en beskrivning av dikterna själva. Men kanske handlar de inte, som jag trott, om ett sammanförande, utan tvärtom om att försöka fånga något i ögonvrån.
I en essä om Lennart Sjögren (även omtryckt i essäsamlingen Försvinnanden från 2009) har Bergqvist försökt komma närmare detta förspråkliga intet eller något, ”den tunna region där blivande och försvinnande möts”. Där, skriver han, överskrider fenomenen sig själva genom att ”i mycket kortvariga former och rörelser anta det som inte är form och rörelse”. Efter att ha läst Skingra tänker jag mig nu att det är detta Bergqvists dikter hela tiden cirklar runt. Att det vaga, icke-påtagliga i dikterna kommer sig av att de är försök att komma åt en upplevelse av världen. Ett slags fenomenologisk dikt således, som inte så mycket handlar om själva tingen, landskapen, som om hur de framträder. Så framträder Erik Bergqvist för mig som varken röstens eller känslans, utan helt och hållet varseblivandets poet.