Filmrecension: Villebråd i en kuslig människojakt
Suveränt som en katt leker Thomas Vinterberg med åskådarens känslor i sin nya film Jakten.
I rollerna: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp.
Den första snön faller över ett barn, en liten blond flicka med smilgropar. Finns det något renare? Vad vore en förälder inte beredd att offra för att skydda henne från allt ont?
Gång på gång hittar Thomas Vinterberg den rätta bilden för att gestalta sitt kusliga drama om ett danskt bysamhälles häxjakt på dagisläraren Lucas (Mads Mikkelsen). Han blir anklagad av 5-åriga Klara, flickan i snön, hans bäste väns dotter.
Redan i sin första film, den prisbelönta dogmafilmen Festen (1998), blottade Vinterberg borgerlighetens ruttna hjärta. I Jakten vet han exakt var knivarna ska stickas in: flockbeteende, utfrysning till psalmsång i julkyrkan, omsorg om de tindrande julkulisserna, grymhet utan att frångå etikett-reglerna.
Det är otroligt effektivt filmberättande; en klockren tragedi. Varje handling Lucas gör för honom djupare ner i träsket, varje människa som vill hjälpa honom stöter han ifrån sig. Det som imponerar mest är Vinterbergs noggranna arbete med gestaltningen.
Till exempel ingår Lucas i det lokala jaktlaget, vars spritdränkta ritualer inleder filmen och vars centraleuropeiskt feodala överdåd är lätt chockerande för asketiska finländare.
Jakten är förstås en perfekt metafor – sådana kan bli störande övertydliga men här kapitulerar man för det är ett så elegant och helgjutet visuellt berättande. Lucas är som en kronhjort, fälld mitt i livet, som just börjat gå bättre efter skilsmässa och arbetslöshet. Oskyldig, nästan störande präktig, till varje pris politiskt korrekt, utan att förstå vad som slog honom. Sedan mer och mer desperat insnärjd.
Chockad över att folk i denna välbärgade by där alla känner alla sedan barnsben så gärna vill tro honom om det värsta. Suveränt som en katt eller en Bergman leker Vinterberg med åskådarens känslor. Han säger: inte är det så underligt att människorna tror illa om varandra? Skulle inte du?
Det finns så många orsaker. Pedofil-spöket. Den murkna manskulturen: allt från småpojkarnas eviga slagsmål och tonårspojkarnas porrsurfande på nätet till gubbarnas jaktlag. Vårt paradoxala förhållande till sex: alltomfattande besatthet och omöjligt att tala om. Lusten att skylla ifrån sig, att själv känna sig mer förträfflig genom att demonisera andra. Rentav hur det iskalla vintermörkret är normen i Norden, ljuset och godheten ett undantagstillstånd.
Föräldrar som vill skydda barnen, det finaste de har. Men absolut inte lyssna på dem, inte se dem. Ingen lyssnar på lilla Klara utom den ena gången då hon anklagar. Den lilla smala ryggen, uppnäsan, hennes mod och rörande försök att rätta till situationen. Bara dansk (och möjligen svensk) film tar barn på så stort allvar.
Mads Mikkelsen spelar som under en glaskupa, han har skruvat ner sin dragningskraft och blivit denna strykrädda man, som rör sig oändligt försiktigt och vars platta hår faller ner över de tunga ögonlocken. Under dem viker blicken alltid undan. Den här mannen är väl värd sitt skådespelarpris i Cannes för vi har aldrig sett honom förut.
Det värsta är att stämpeln aldrig kan tvättas bort helt. Det är vansinnigt skickligt att i en scen gestalta att det kan vara verkligt eller i Lucas huvud – hur som helst kommer han alltid att vara fritt villebråd.