Teaterrecension: Roligt, magiskt, prickigt
Av Barbro Lindgren. Dramatisering, regi, koreografi: Jakob Höglund. Scenografi: Sven Haraldsson. Kostym: Heidi Wikar, Jonna Nykänen. Dramaturg: Stella Parland. Musik: Eero Paalanen. Musiker: Ralf Nyqvist. På scenen: Markus Lytts, Susanne Marins, Johan Aspelin, Maria Udd, Jonas Bergqvist, Per Ehrström, Anna Strand Andersen, Sofie Lybäck, Anton Söderman, Sofia Karppi/Ellen Snellman.
Premiär 20.3
En gul jätteballong kommer studsande som välkomsthälsning. Lustiga figurer av varierande skepnad dyker upp än här, än där. Innan publiken hunnit bänka sig är föreställningen i full gång. En sak är säker – tråkigt lär vi inte få.
I Wasa Teaters Pojken och Stjärnan förenas saga, musikal, dans och cirkus till ett lekfullt spektakel som talar till både barn och vuxna. Föreställningen bygger på Barbro Lindgrens bok med samma namn och är ett samarbete med dansgruppen Watt. Berättelsen om vänskapen mellan pojken Pepé och hästen Stjärnan, som råkar födas samma natt på en cirkus och förblir oskiljaktiga trots många hinder och strapatser, lånar sig gärna till scenen och har blivit teater förr.
Jakob Höglund har inte dramatiserat den rakt av utan tillfört egna, ofta finurliga element som förstärks i hans regi och koreografi. Hans handlag liknar trollkarlens: det blir smått magiskt. Och han väljer medarbetare med omsorg. Att anlita Stella Parland som dramaturg var ingen dum idé.
Det är roligt och melankoliskt, fysiskt och visuellt drivet, interaktivt också, allt på en gång. Då känns smärre ojämnheter mest som skönhetsfläckar. Obetalbar är till exempel sekvensen där lille Pepé (Markus Lytts) inför våra ögon växer från bebis till knatte. Och bara en sådan sak: att låta världens minsta man spelas av husets kanske längsta skådis (Jonas Bergqvist).
Till persongalleriet hör bland annat också en girig cirkusdirektör (Johan Aspelin), en hungrig pytonorm (Maria Udd), tre steppande korvar, en valfisk med ovanligt levande ögon och så förstås den blyga lilla hästen (Susanne Marins). Men huvudrollen görs kollektivt av ensemblen som agerar, sjunger, dansar, gör akrobatik, slapstick med mera så det sprakar om det. Instruktörer utifrån har hjälpt till med somt. Musiken är specialskriven av Eero Paalanen och på scenen sitter enmansorkestern Ralf Nyqvist.
Helt oumbärlig är den fenomenala kostymeringen som fyller en scenografisk funktion. Designern Heidi Wikar har ett distinkt formspråk, denna gång med många variationer på temat prickigt och randigt. Dessutom bidrar formgivaren Jonna Nykänen och maskören Fia Derghokasian till den visuella prakten, för att inte tala om teaterns syateljé.
Scenografen Sven Haraldsson har faktiskt inte behövt tillhandahålla annat än själva ramen. En stjärnhimmel och en speglingsyta som ger rymd kring denna saga om att vara liten på jorden och ändå göra stor skillnad.