Teaterrecension: Dansa med förfäderna
Regi: Max Bremer. Scenografi & kläder: Paula Koivunen. Ljus: Eric Mutel. Ljud: Max Bremer, Sam Huber, Timo Turpeinen. Musik: Christer Hackman, Sam Huber, Max Bremer. På scenen: Åsa Nybo, Paul Holländer, Sam Huber, Max Bremer.
Teater Venus premiär på Universum 22.3.
Det är inte ofta en föreställning håller en alert från början till slut. Det gör Teater Venus A Good Sign som är en sorts skattjakt eller miniäventyr där varje hemlighet som röjs i salens skrymslen överraskar, tjusar och förvirrar.
Först blir det en grandios uppvisning i Betania-salens mitt där allehanda andar och mytologiska varelser demonstrerar sina talanger till stegrande trumslag. Stråmannen snurrar som en medusa, halmhatten lufsar fram på sina pälsklädda ben. Det är som om man var mitt inne i en häftig ritual, långt från dagens civilisation.
Fokus skiftar till arbetsgruppens personliga altaren. Det är en särskild tjusning i att titta på gamla fotografier och tidningsurklipp, fundera på vilken betydelse en snäcka eller en vit slät sten kan ha haft i ägarens liv.
Generösa masker
Teater Venus har hållit på med maskteater sedan starten 1995, med särskild fokus på den så kallade trance-mask-tekniken där man låter masken liksom ta över kroppen. Den nya föreställningen är generös med ett stort urval masker.
Mest imponerar helkroppsmaskerna, där vissa är skojiga och andra nästan skrämmande. Man glömmer lätt bort att det är en människa som döljer sig under det fantastiska höljet. De är som vilddjur, monster, halmbockar, fågelskrämmor – konstverk i sig.
Scengolvet frekventeras av demoner eller vildmän som de mytologiska figurerna i Europa ofta kallas. Det är lite som om fotografen Charles Frégers bok Wilder Mann som dokumenterar de karnevalistiska maskerna och utstyrslarna i europeiska folktraditioner, kom till liv på scenen. Dräkterna och maskerna är gjorda i halm, skinn och lump i regnbågens färger. Här finns också starka influenser från Bali, Haiti och Afrika, särskilt Benin, där arbetsgruppens konstnärliga process lär ha börjat.
Vildmännen, knutgubbarna och stråmännen fanns till för att få pli på folket, men markerar ofta också en ny tid i folkliga ritualer som välkomnar vår som vinter. Teater Venus föreställning handlar framför allt om tid och människor som en gång fanns – släktingar vi ännu minns och förfäder vi aldrig hann träffa.
Det är tydligt att regissören Max Bremer har funderat på tilltalet för det här är en föreställning som engagerar sin publik. Vi byter plats, matas ständigt med nya intryck, miljöer, ljud och ansikten. En föreställning som i sin mystik är fullt tillgänglig.