Teaterrecension: Att vara gift är mycket mer än äktenskap
Ett lyckligt äktenskap krockar med ett olyckligt dito i Åbo Svenska Teaters nya turnépjäs Middag med vänner.
av Donald Margulies. Översättning: Anders Albien. Regi: Satu Rasila. Scenografi och dräkter: Lassi Kansikas. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. På scenen: Tove Qvickström, Joachim Thibblin, Jonna Nyman, Jerry Wahlforss.
Åbo Svenska Teaters premiär i Ekenäs 7.3
För tio år sedan visades Donald Margulies prisbelönta – och filmande – pjäs Dinner with Friends, på Stadsteatern i Stockholm under namnet Gifta vänner. Nu visas den för första gången i Finland, också nu på svenska. Middag med vänner är Åbo Svenska Teaters turnépjäs för våren och den hade premiär i Ekenäs den 7 mars.
Pjäsen har fyra roller, två män, två kvinnor, två gifta par. Det är konventionellt så det förslår, och det är också det djupt konventionella som någonstans utmanas – som jag ser det. Men textförfattaren har inte gjort det lätt, våra egna konventioner har inte gjort det lätt.
I öppningsscenen är man tre. Mia och Erik, matglada, och så nära det perfekta paret man rimligtvis kan komma, har bjudit på middag, men det är bara Sanna som är där. Jens är ”bortrest”.
Det tar en bra stund av ätande, och skrytsliskiga historier om hur fantastiska råvaror man kan köpa på Campo de Fiori i Rom, innan man får reda på varför. Den biten av föreställningen är väldigt välspelad: Tove Qvickström som Mia, hennes man Erik (Joachim Thibblin) och Jonna Nyman som Sanna, som strax ska komma med nyheten om sin mans otrohet, är alla liksom inkapslade i de roller de spelar inför varandra.
Pjäsen är uppbyggd av konfrontationer av olika intensitet, och en tillbakablick, ett återbesök i tiden när Jens och Sanna först blev ihop. Varför börjar man sällskapa, undrar man. Kanske är det inte bara beroende av attraktion eller önskan att bilda familj. Kanske parförhållandet är avhängigt av mycket annat, av vänners parförhållanden, till exempel. Och om ett par separerar får det återverkningar för andra, ens självbild står på spel.
Det är de här svallvågorna som är poängen med pjäsen, och därför är dialogen mellan Mia och Sanna, respektive Erik och Jens de starkaste partierna rent dramatiskt. Qvickström och Nyman hanterar det stiligt. Deras rollpersoner är väninnor sen länge, det ska synas. Som skådespelare har de spelat ihop, det känns också. Man kan se hur närheten och distansen mellan dem varierar beroende på känslor de inte redovisar för varandra – eller ens för sig själva. Ett laddat förbiilande ögonblick är den nakna missräkning man ser i Mias ansikte när Sanna enligt henne ”gått vidare” lite väl snabbt efter skilsmässan.
Kommer på mig med att känna att det inte verkar lika sömlöst mellan männen ... Just det: man identifierar sig i den här pjäsen. Kvinnor har inte förstahandskunskap om hur män talar med varandra på tumanhand, man får ha känselspröten ute mot publikreaktionerna. Ibland skrattas det bekräftande, ibland är det väldigt tyst, man tänker ja och nej och inte alltid i samstämmighet med andra.
Thibblins sinne för tajmning och mimiska begåvning kommer till sin rätt här, JerryWahlforss har en snabbt accelererande kaxighet. Han låter Jens till synes gå ut ur spelet som en vinnare. Men säkert är det inte, hans sätt att bära upp sina nya kläder i slutscenen låter en ana att en slutgiltig lösning inte går att nå.
Pjäsen börjar mot slutet luta åt en diskussion om äktenskapet: ska man se det om ett projekt man ska slutföra och betala vad det kostar en, eller ska man avveckla det om det inte gör någonting för en? Satu Rasilas regi låter en tänka i flera banor, vilket är bra. Hur hon närmar sig problematiken strider på något plan mot det ”amerikaniserade” slutet. Själva ämnet har ju ingen ände, men pjäsen kunde ha flera alternativa slut.
En finess med uppsättningen som måste nämnas är Lassi Kansikas scenografi. Han har gjort kök och sovrum i olika hus som kan plockas fram med enkla handgrepp ur en enda modul. De snabba (mörklagda) scenbytena känns som en del av dramat – man bäddar till exempel upp ett antal olika sängar – och man kunde lika gärna göra det med ljuset tänt.