Musikrecension: En väloljad vansinnesmaskin
Tavastias källarklubb Semifinal i Helsingfors pryds av burleska sideshow-banderoller, en uppsjö av strålkastare i olika färger och på scenen hänger blinkande lysrör invirade i kulört filterplast. När det finlandssvenska rockbandet Häxjesus har skivsläppskonsert görs det med stil.
I torsdagens Hbl sade bandet att skivan fått vänta i sju år eftersom man inte velat ge ut den innan den var helt färdig. Skivan må vara bra, men den kan inte tävla med upplevelsen att se Häxjesus live.
Jag såg bandet första gången 2008 och sedan dess har varje konsert gett en känsla av att det blivit lite bättre, lite tajtare, lite klarare i sitt sound och sin idé. Nu känns det som om inte bara skivan, utan också liveuppträdandet är ”färdigt”.
Thåström och Bob Hund
Häxjesus musik är svår att artbestämma, men tänk er om Thåström och Bob Hund hade landat i en övergiven cirkus och i en låda hittat en galen direktör som de vridit upp och ställt bakom en mikrofon.
Någonstans bygger det på punk, men det är lika mycket avantgarde, funk, hårdrock och ibland nästan stadionrock. Med en saxofon som tillägg på den här konserten blir det ställvis nästan jazzigt. Häxjesus använder alla publikfriande knep i boken utan att det någonsin blir förutsägbart eller klichéaktigt.
I början av konserten är det ganska nervöst och till och med häxmästaren själv, sångaren Anders Sundström, verkar stel under sitt plommonstop. Det är inte förrän efter en rökpaus som den verkliga euforin infinner sig, speciellt då bandet drar fram publikfavoriter som Trollkarlen från 70-talet, En sekt, Bästa bästisar och som encore den blytunga låten vars namn jag inte känner till men som borde heta Respect, Man.
Galenpannan Sundström studsar, hoppar, vrålar och piskar upp stämningen och hela bandet fungerar som en väloljad vansinnesmaskin. Så gott som hela publiken sjunger med i vartenda ord och studsar också de. Hundra svettiga kulturflummare i en källarhåla kan inte ha fel.