Teaterrecension: Det är synd om systrarna
av Anton Tjechov. Översättning: Martti Anhava. Regi: Lauri Maijala. Scenografi: Markku Pätilä. Ljus: Kari Vehkonen. Dräkter: Niina Pasanen. Ljud: Lauri Maijala, Jani Rapo. Ljus: Kari Vehkonen. Mask: Leila Mäkynen. På scenen: Timo Torikka, Helmi-Leena Nummela, Vilma Melasniemi, Eeva Soivio, Laura Malmivaara, Niko Saarela, Leo Honkonen, Juho Milonoff, Eero Milonoff, Taisto Reimaluoto.
Premiär på Kom-teatern 7.3.
Efter regissören Andryi Zholdaks dominans på Tjechov-fronten det senaste året är det upp till bevis för den unga talangen Lauri Maijala. På Kom-teaterns scen ska han tackla det tjechovska vemodet som i Tre systrar ställs på sin spets. Vad är meningen med livet när vi ändå kommer att dö? Eller som Vilma Melasniemis Olga med sin karga livsvisdom säger: När man ändå kommer att glömma oss, glömma våra ansikten och röster och hur många vi var.
De tre systrarna Olgas, Masjas och Irinas leda i den lilla ryska garnisonsstaden och deras innerliga längtan till Moskva rymmer den eviga frågan om hur man uppnår lycka. Medan Olga sliter ihjäl sig och drömmer om helgdagar vill Laura Malmivaaras Irina inget hellre än jobba. Systrarnas ende bror, Andrej (Timo Torikka), har efter ett enträget ungkarlsliv med vetenskap, violinspel och superi satsat allt på äktenskapskortet medan hans fru, Helmi-Leena Nummelas Natalja, försöker förverkliga sig själv genom sina barn.
Men ändå visar det sig ofta vara en besvikelse – bajsblöjor, en slö make eller ett tråkigt jobb på telegrafen. Och upplever man passionen som Masja (Eeva Soivio) gör i sin älskares armar är den oftast allt för kort. Gräset är alltid grönare i Moskva.
Vild teater
Ändå är det här en underhållande och skojig föreställning. Maijala tar oss troget igenom de fyra akterna men har också bökat om bland styckena för att få fram sitt budskap tydligare.
Det blir en vild teaterlek där alla trix är tillåtna. Syskonen Sergejevitj är som förvuxna barn som bemästrar barnkammarramsor på tre olika språk och dansar loss till balkanpop på matbordet. När Niko Saarelas ljuvligt nördiga Kulygin och Leo Honkonens käcka tennisklädda Versjinin ska battla ut sin rivalitet sker det genom en komisk blandning av breakdance och modern ballett.
Tjechov skrev pjäsen 1900 med revolutionen i hälarna. Här finns en överklass vars glanstid är över och som knuffas åt sidan både av den gryende socialismen och av företagsamma borgare som svägerskan Natalja. Mot vår tids växande arbetslöshet klingar replikerna om arbete nästan ironiskt.
Systrarna är heller inga Hagasessor på Kom-teaterns scen. Deras hem är en sunkig men sympatisk Villa Villekulla i Markku Pätiläs scenografi, där man äter kalla nuggets direkt ur paketet och teet värms i den monotont surrande mikrovågsugnen.
Karaktärerna är rara, skruvade och beter sig ibland som groteska människodjur. De flesta är ömt gestaltade som Eero Milonoffs tolkning av självutnämnda poeten Soijlonyj, hans rival, Juho Milonoffs röda baron med divamanér, och så förstås den mysiga hippien Tjebutykin, ett slags relik från Vietnamkriget, som Taisto Reimaluoto behagligt spelar med en finstilt humor.
Det är en musikalisk, poppig uppsättning. Estetiken påminner ofta om den amerikanska regissören Wes Anderssons filmer, till exempel de ludna djurmaskerna som åker på i andra akten för tankarna till Moonrise Kingdom.
Föreställningar på Kom-teatern tenderar att vara högljudda, men i Tre systrar skriks det så mycket att det nästan verkar som en avsiktlig parodi. Skränigheten blir ändå jobbig i den över tre timmar långa föreställningen. Alla tillägg känns heller inte helt motiverade, som Torikkas tal till den självständiga kvinnan. Han ska föreställa en kappvändare som i ena stunden predikar jämställdhet, i andra struntar i sitt eget hem, men jag förstår inte riktigt vad man vill säga med den förlöjligande tonen.
Ändå vinner Maijalas mångsidighet mig över. Mitt i myllret finns också ett par rörande monologer, som Irinas stund i storasysterns knä eller scenen där Kulygin, vars lågmäldhet Leo Honkonen överlag bär upp med styrka, i mörkret yttrar den där förbjudna önskan om att få leva ännu ett liv där man har alla nycklar till förfogande: "Som om det liv som man redan har levt vore så att säga kladden och nästa liv vore den färdiga renskriften."