Filmrecension: Det är aldrig för sent
Drama
Manus: Jari Olavi Rantala. Foto: Mika Orasmaa. I rollerna: Jessica Grabowsky, Eero Aho, Pirkka-Pekka Petelius, Mikko Leppilampi, Jacob Öhrman.
Aku Louhimies debutfilm Levottomat var något av en Käpy selän alla för 2000-talet. Förvisso utan det politiska patoset, här ersatt av en (ännu) mera sexuell, utstuderat individuell agenda.
Det oaktat fanns mörkret där, och i Paha maa (2005) fick den underliggande ondskan och illabefinnandet rentav existentiella proportioner. Så inte i Vuosaari/Nordsjö, förortsdramat där regissörens sociala och moraliska engagemang framstod i en närmast socialpornografisk dager.
8-pallo, Aku Louhimies färska film, är om möjligt ännu mera illusionslös. Men den är också dramatiskt starkare, fränare, gjord med en helt annan integritet. Plus att Jessica Grabowsky (Där vi en gång gått) i filmens centrum vandrar genom skärselden med huvudet högt.
Hon, Pike, är den för detta pundaren som blivit mamma i fängelset. Nu väntar friheten – och förödmjukelserna. Att sitta i en trist förortstvåa, byta blöjor och handla, på socialens räkning till tonerna av en väggranne som pucklar på sin hustru (Johanna af Schultén), är ingen höjdare.
Vi talar trots allt om en party girl som i det inledande bildkollaget, berusande, tar ut svängarna. Inte överraskande försöker de gamla kompisarna, bland dem Jakob Öhrmans galenpanna, tränga sig på. Men det är först när Lalli (Eero Aho), Pikes gamla älskare, knackar på som hennes försvar bryts ner. Det att även knarkpolisen finns i faggorna gör inte ekvationen enklare.
Muntert är det inte, snarare fastnar skrattet i halsen. Men 8-pallo (titeln är givetvis hämtad från biljardbordet) är berättad med en klarsynthet och ett flyt som gör att filmen i inget skede kör i diket.
Gårdagen och framtiden
Och trots att det i grunden är fråga om ett brottsdrama – med en social botten, hämtad ur det finländska välfärdsbyggets marginaler – finns här karaktärer som vägrar att inordna sig i det sedvanliga scenariot.
Jag tänker inte minst på Elias, Pirkka-Pekka Petelius psykiater och kriminalare som med sina okonventionella metoder drar polisledningens intresse till sig, varför han begåvas med en överrock (Mikko Leppilampi).
Vilket är Elias förhållande till Pike? är bara en av de frågor som inställer sig under händelsernas gång i en film där den brutala yrkesbrottsligheten skakar tass med kärleken.
Jessica Grabowsky i stormens öga gör ett fantastiskt arbete som den unga kvinnan (och småbarnsmamman) som slits mellan gårdagen och framtiden. Det är stort i det lilla formatet, lågmält och mäkta trovärdigt. I Eero Aho har filmen en stygging som inte lämnar någon oberörd. Det är faktiskt lite ”method acting” över Lallis karismatiska kaxighet. Det kan man inte nödvändigtvis säga om langarkollegan Mikko Kouki, en glad amatör med grisiga pulp fiction-vibbar. Snacka om häxbrygd.