Konstrecension: Ett stilla raseri
Kiasma visar fotografier av Jouko Lehtola som museet har i sin ägo. Helen Korpak hade gärna sett ett större urval.
Kiasma. Till 18.8.
När Jouko Lehtola avled i sviterna av cancer år 2010 var det ingen överraskning för vare sig fotografen själv eller för de närstående; läkaren hade redan månader i förväg gett det tunga beskedet att slutet var nära. Dryga två år senare kan man bekanta sig med Lehtola postumt på Kiasma och få se en bit av det som också kallats för hans Finlandia, bestående av röda tuppkammar, knivseggar, rabiata hundar och tomma trappuppgångar.
Fragment av Lehtolas konstnärliga projekt bygger upp Oskuld Förlorad (ett relativt klumpigt namn jämfört med finska Viattomuuden loppu och engelska End of Innocence – eller kanske bara mer poetiskt). Bilder ur den mest kända serien Unga hjältar från 1995–1996 är givna i sammanhanget, men flera av de andra utställda verken är också legendariska inom modern finländsk fotokonst.
Det är exklusivt Lehtolas egna projekt som ställs ut. Bilderna från den långa karriären som rockfotograf (minns någon den klassiska omslagsbilden till HIM:s genombrottsalbum Razorblade Romance?) nämns men presenteras inte desto mer.
Grotesk vardag
Upphängningen av fotografierna följer en viss kronologi och utveckling, från spontana bilder av subkulturer till det mer konceptuella och kontemplativa. Under årens lopp skiftas fokus från ungdomen till samhället i allmänhet och det groteska som konstant pågår, alldeles vanliga dagar.
En tragedi i privatlivet får Lehtola att undan för undan eliminera porträttfotografering från sitt konstnärskap. Från serien OD Helsinki till Knivar märks ett stilla raseri, blandat med sorg. Det är inte bara bilderna på våldsamt kolliderade bilar som sedda genom Lehtolas kamera blir symboler – naturen förvandlas också till mer än bara tunna landskap i romantisk tappning.
Vid nyheten om Lehtolas sjukdom köpte Kiasma 22 verk av konstnären, och det är på den införskaffningen utställningen bygger. Redan i början av Oskuld Förlorad poängteras det att helheten består av verk av Lehtola som museet har i sin ägo. Resultatet är bara tre rum med Lehtolas bilder och det är därmed lätt att bli besviken – man skulle ha önskat sig mer kött på benen, mera av Lehtolas bilder.
Utställningen är för liten för att kunna kallas för ett ret- rospektiv, i alla fall med tanke på vad man förväntar sig av ett statligt museum, och speglar delvis den postuma utställningen som hölls på galleri Hippolyte våren 2011. Det är glädjande att Lehtolas verk visas ända fram till mitten av augusti för en ny och bred publik; deras styrka ligger i förmågan att stanna kvar på tittarens näthinna och senare i minnet.
Rörande dokumentär
När man som besökare lämnas att törsta efter mera är det tur att Kiasma valt att inleda utställningen med halvtimmesdokumentären Valossa av Riitta Riihonen. Den följer Lehtola – ständigt cyklande omkring i Helsingfors – och tankar ur hans dagbok under det sista levnadsåret. Filmen är enkel och rörande: en introduktion till Lehtola ur vilken en gränslös kärlek till livet och harmonisk tacksamhet blommar fram och smittar av sig, trots ämnets oerhörda tunghet. Blandningen av melankoli och glädje som den frammanar utgör en kontext som passar Lehtolas verk väl.