Teaterrecension: På safari bland olyckliga européer
TEATER
Text: Dea Loher. Översättning: Maria Tellander. Regiassistent: Jesper Karlsson. Rum, ljusdesign: Kaisa Rasila, Anna Pöllänen. Kostym: Monika Hartl. Musik, ljud: Kristian Ekholm. Sömnad: Elina Riikonen. Mask: Tuija Luukkainen. Teknik: Albert Sundström, Nicke von Weissenberg. På scenen: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Groundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander, Jessica Raita. Guider: Mamadou Lamine Sow, Ibrahim Bah, Abiodun Olanrewaju. Klockriketeaterns och Teater Viirus presspremiär 14.2.
Oskuld är uppbyggd lite som en film av den amerikanska regissören Robert Altman: Några parallellberättelser om en drös märkliga typer vars liv råkar korsa varandra. Fast där tar likheterna slut. Den tyska dramatikern Dea Loher är nämligen krångligare än så. Hennes karaktärer – bland andra ex-kommunisten och diabetikern Fru Zucker, den blinda strippan Absolut och Fru Habersatt, mor till en mördare – kan gå hur långt som helst eller helt stanna på stället. De följer inga sociala regler.
I Teater Viirus och Klockriketeaterns samarbetsproduktion tar Erik Söderblom ytterligare några extra varv kring texten. Han klipper upp den och sprider ut remsorna i hela fastigheten på Sjötullsgatan 33. Publiken går på safari och ser snuttar spelas upp i trappuppgångarna, hisskorgen och källaren. Berättelser som berör fast de är absurda.
Scenografin är fantasieggande. Vackra ljuslekar, gul varningstejp och väggar paketerade i skyddsplast. Det känns som om Lohers döda Europa växte fram där i gångarna. Mot horisonten tecknar sig något slags deprimerande kustlandskap fast Kaisa Rasila och Anna Pöllänen inte använt sig av någon realistisk rekvisita.
Vid vattenbrynet står två figurer. Viktor Idman och Willehard Korander är sympatiska, talar invandrarsvenska och har rastaflätor av tidningspapper. I manuset skriver Dea Loher att karaktärerna är mörkhyade men att man inte ska måla deras ansikten utan hellre till exempel använda sig av masker. Jag funderar på var dialekten placerar sig – är den förlöjligande eller som en stiliserad teatermask?
De illegala immigranterna Fadoul och Elisio har upplevt riktiga fasor – svält, krig, sharialag. De möts av en värld till synes trygg men där männi- skor ändå tar sitt liv. Ett uttorkat ödeland, där det gäller att ta för sig för att överleva.
Fina Fru Zucker
Av berättelserna är det en som särskilt berör. I ett litet kyffe bor hustru, make och svärmor. I pappkartongen pladdrar Willehard Koranders monotona tv-gubbe. Lika ivrigt går svärmors mun alltmedan hon suger på den krokiga tilltufsade cigarretten. En gång var hon kommunist, nu vill hon bara spränga sig själv i luften. Dottern Rosa (Jessica Raita) lider i tysthet och önskar att hon åtminstone fick avla en avkomma. Pelle Heikkiläs fina seriefigursaktiga Franz är däremot mer intresserad av askan i hinkarna från begravningsbyrån.
Det är så torftigt och på samma gång så komiskt. Ibland skrattar jag så jag nästan gråter. Niklas Groundstroem är nämligen fenomenal som svärmodern, Fru Zucker. Han hittar ljuvliga kvaliteter hos den tragikomiska damen vars ben håller på att ruttna bort. Fru Zucker är som en ståuppkomiker.
Det finns fler: Maria Ahlroths superhjältinneaktiga Absolut, Ulla-Britt Boströms arma Fru Habersatt, en sorts sorgsurfare och så Ragni Grönblom-Jollys Ella, filosof eller möjligen Dea Loher själv, som tittar ut ur sin glugg med håret på ända och i alltför komplicerade ordalag predikar om världens otillförlitlighet. Att saker händer, för att de kan, inte för att de måste.
Jag gillar iscensättningen starkt, de extra varven är utan tvekan värda besväret, men på vissa ställen blir det stökigt med trettio människor som trängs i ett trapphus också om vi har guider som håller reda på oss. Det kräver att man är i någorlunda fysiskt skick och att man har lite tålamod med övergångarna. Ibland överröstas scener med flit och ibland måste vi i väg just när det blir som intressantast.
Överraskningar finns det gott om och man behöver inte oroa sig också om pjäsen i början känns som ett mysterium. Under det drygt två timmar långa äventyret smälter fragmenten och menings- slimsorna samman och formar så småningom ett hjärta som klappar hårt, hårt.