Recension: Bella Figura – en hyllning till kroppen
Nationalbalettens tredelade programhelhet Bella Figura presenterar tre av de senaste decenniernas internationellt sett främsta koreografer som alla på sitt sätt rekonstruerat den klassiska baletten. I centrum för alla tre verk står kroppen och en stark symbios med musiken.
De fyra temperamenten. Koreografi, scenografi, kostymer och ljus: George Balanchine. Musik: Paul Hindemith. Dirigent: Ollitapio Lehtinen. Gästande repetitör: Bart Cook. Urpremiär 1946 New York. In The Middle, Somewhat Elevated. Koreografi, scenografi, kostymer och ljus: William Forsythe. Musik: Thom Willems. Teknik: Dietrich Krueger. Gästande repetitör: Kathryn Bennetts. Urpremiär 1987 Parisoperan. Bella Figura. Koreografi och scenografi: Jiri Kylián. Musik: Lukas Foss, G.B. Pergolesi, Alessandro Marcello, Antonio Vivaldi. Giuseppe Visser. Kostymer: Joke Visser. Ljus och teknik: Kees Tjebbes. Gästande repetitörer: Cora Bos-Croese, Elke Schepers, Stefan Zeromski. Urpremiär: 1995, Nederlands Dans Theater. Dansare: Nationalbalettens ensemble. Premiär på Nationaloperan 15.2.2013
Kvällen inleds med ryskfödde George Balanchines verk De fyra temperamenten från 1946. Med sina över 460 koreografier och som grundare till en av världens mest uppskattade ensembler, New York City Ballet, har Mr B skapat sig en fast piedestal i danshistorien.
Hans verk har kallats neoklassiska eftersom de föddes som en motreaktion till den romantiska strömningen som hade blivit alltför teatralisk. De fyra temperamenten grundar sig på den medeltida uppfattningen om att människans karaktär består av fyra element.
Solisterna tolkar den antika filosofen Empedokles fyra temperament, det sangviniska, det koleriska, det melankoliska och det flegmatiska väl. Flexade fötter varvas med klassiskt sträckta vrister och balanspunkten utmanas genom att torson vrids bort från mittpunkten. Särskilt Linda Haakana imponerar med sitt sprudlande solo.
De fyra temperamenten är inte i mitt tycke det bästa av Balanchine. Bland annat Rubies och Serenade som tidigare visats på Nationalbaletten är betydligt intressantare och framför bättre Mr B:s rörelsespråk och hans idéer om dansaren.
I amerikanske William Forsythes In The Middle, Somewhat Elevated blixtrar det till genast från början. Forsythes rörelsespråk är på sätt och vis en rekonstruktion av den rationella klassiska vokabulären, med rörelser som tänjer på fysikens lagar.
När verket hade premiär på Parisoperan 1987 gav det upphov till en helt ny era i baletten. 26 år senare känns den fortfarande modern, på samma sätt som den elektroniska musikens pionjärer Kraftwerk gör det.
Rörelsespråket är spektakulärt och akrobatiskt och de enkla gröna och svarta trikåerna framhäver kropparnas linjer och plastiska kvaliteter. Den strama estetiken och den monotona, knastrande elektroniska musiken för tankarna till en industrihall i det forna Östtyskland. Det blir ett spännande spel om vem som får ta över epicentret, det vill säga mitten av scenen. Men att lyckas blir aldrig någon självklarhet också under solona lurar andra dansare offside, redo att ta över mittfältet.
Edita Raušerová har den rätta styrkan och karaktären för rollen, men det är svårt att över huvud taget berömma någon efter att ha sett franska stjärndansaren Sylvie Guillem i verket. Det här är en koreografi som kräver perfekt fysik, långa lemmar, fulländade linjer, stark karisma och knivskarp exakthet.
Den som däremot blir kvällens blickfång är Xiaoyu He. Han tycktes nästan flyga genom luften och dansade med underbar musikalisk precision. In The Middle, Somewhat Elevated är ett av Forsythes bästa verk och tog också fredagens publik med storm. Lördagens föreställning gästades för övrigt av Mariinskijbalettens unga solist Zlata Yalinich, lycklig den som såg henne.
Kvällens sista verk Bella Figura, som skapades för Nederlands Dans Theater 1995, visar vilken mästerlig rörelsediktare Jiri Kylián är. I taket svävar två skyltdockor i upplysta glaslådor och kvinnliga dansare med bara bröst omfamnas av ridån. Bella Figura är en resa i tid och rum.
Kylián fascineras av tanken att betvivla varenda del av vår så kallade verklighet. Han leker med det associativa i drömmarna med optiska synvillor, flammande lågor, röda kjolsvall och bara bröst. Bella Figura syftar inte bara på den vackra kroppen utan också den glada masken som dansaren bär fastän det skulle vara smärtsamt att dansa.
Vanligen brukar jag irritera mig på nakenhet i dans, men här förstärks det sublima i verket och i kombination med den utsökta barockmusiken tycks dansarna stundvis bli som levande fresker ur Michelangelos målningar. Speciellt Emmi Pennanens känslofulla tolkning förblev kvar i minnet som en utsökt dröm.
Vad som var verkligt och vad som var dröm är kanske irrelevant. Bella Figura är i varje fall ett underskönt verk.