Musikrecension: Väser, gnisslar och brölar
SAMTIDSMUSIK
Radions symfoniorkester under Lothar Zagrosek. Solister: Rico Gubler, tubax, sopranino-oboe, Peter Veale, oboe, Ilari Angervo, altviolin, Seth Josel, gitarr, Jouko Laivuori, keyboards i Musikhuset.
Johan Tallgren har som tonsättare hållit sig till en rätt smalspårig västerländsk modernism, medan han i egenskap av konstnärlig Musica nova-ledare kastat skygglapparna och fördomsfritt blickat i än den ena, än den andra riktningen.
Årets tema, Orient-Occident, borde rimligtvis inbjuda till en uppsjö spännande kulturella korsbefruktningar, men i vilken mån förväntningarna infrias även på det musikaliska planet återstår att se. Om fredagens öppningskonsert anslog tonen för hela festivalen lovar det sannerligen inte gott.
Konserten, betitlad Diaspora, bjöd på musik av en israelisk tonsättare bosatt i USA och en spansk tonsättare bosatt i Berlin. Inget konstigt med det, inte minst som båda höll sig med en ur den traditionella modernismen emanerande estetik, som onekligen kändes mer än lovligt förlegad.
I bägge fallen var melodi och rytmisk puls bannlysta och allt handlade om klangfärger och mer eller mindre okonventionellt ljudalstrande för sakens egen skull.
Framför allt i Chaya Czernowins (f. 1957) stycke tycktes alla former av (o)ljud utom de för instrumenten normala vara tillåtna, medan José M. Sánchez-Verdú (f. 1968) höll sig med ett något mindre apart klangideal.
Skräckkabinett av ljud
Allt det här har vi hört till lust och leda, även om det till Sánchez-Verdús fördel skall sägas att hans statiska klangsjok temporärt uppvisade en viss suggestiv kvalitet. Han har låtit sig inspireras av den moriska kulturen – verktiteln Alqibla syftar på den riktning i vilken muslimer bör be – vilket dock framkom enbart i några lösryckta, av musikerna framviskade poesicitat.
Czernowin går i orkestertriptyken Maim (hebreiska för ”vatten”, 2001–07) steget längre och ljudbilden ter sig som hämtad ur ett de mest uttjatade avantgardeklichéernas skräckkabinett. Det väses, gnisslas, skrapas och brölas inom ramen för en synnerligen löst sammanfogad dramaturgi, som fick de fyrtiofem minuterna att kännas som en evighet.
Hon nyttjade fem solister – däribland Rico Gubler på bland annat en modifierad kontrabassaxofon, tubax, som han mestadels lockade smackanden ur – som fick ett lösryckt ljud här och där på sin lott, medan den relativt rudimentära live-elektroniken i första hand förstärkte och spatialiserade klangkropparna i rummet.
Samtidsmusikgurun Lothar Zagrosek gjorde, av allt att döma, ett minutiöst noggrant arbete på podiet medan man inte kan annat än tycka synd om de tappra RSO-musikerna, som fick så få chanser att syssla med det som de är utbildade till.