Dikterna, döden och barnen
Sylvia Plath dog för femtio år sedan, den 11 februari 1963. Andrew Wilson har skrivit en ny bok om åren innan Plath träffade maken Ted Hughes. Den är inget mästerverk, men Pia Ingström kan ändå inte låta bli att gå in i Plath-världen igen.
Simon & Schuster, 2013
För exakt femtio år sedan lade en ung tvåbarnsmor huvudet i gasugnen i kokvrån i sitt hem vid Fitzroy Road i London. Före det hade hon klätt sina två små barn varmt, försett dem med bröd och mjölk intill sängarna, öppnat fönstret i barnkammaren och tätat trösklarna med kökshanddukar.
Det var dåligt tänkt. Barnen kunde ha frusit ihjäl, eftersom vintern var kall och huset de bodde i på alla sätt eländigt och illa uppvärmt.
Men deras mor tänkte inte så bra mera, av diverse orsaker. Hon var djupt olycklig över att hennes man övergett henne för en annan kvinna. Hon måste ha varit närmast galen av bara sömnbrist, eftersom hon efter separationen i flera månader ägnat efternätterna åt att skriva poesi i stället för att sova. Hon kan också ha varit mentalt instabil på grund av sömntabletter eller andra psykofarmaka som hon ordinerats av sin husläkare.
Eller så var hon predestinerad för just ett sådant chockerande öde, på grund av den tidiga förlusten av en far och uppväxten med en överbeskyddande mor, på grund av sin poetiska genialitet, sin kamp som kvinna i en mansvärld, sin borderlinepersonlighet … Tolkningarna är legio, tusentals sidor har skrivits för att vi skall kunna föreställa oss det ena och det andra, känna fasa och medlidande, kanske till och med bättre förstå den märkvärdiga poesi hon skrev. Jag har läst det mesta och kommer att fortsätta läsa – för några dikter som jag inte kan släppa, och för hennes enda roman, Glaskupan.
Sylvia Plath-Hughes dog den 11 februari 1963, men då var hon egentligen ännu inte Sylvia Plath. Hennes viktigaste dikter hade ingen ännu läst. Hennes roman som kom att bli många flickors sardoniskt dramatiserade handbok i att växa upp genom kris och raseri, hade utkommit men knappt ännu väckt någon respons. För dem som kände henne i England var hon antagligen bara den charmerande Ted Hughes’ jobbiga amerikanska fru, om man ska tro de många fientliga vittnesbörd som finns samlade i Anne Stevensons biografi Bitter Fame.
Hughes tog sitt uppdrag som förvaltare av Plaths litterära kvarlåtenskap på allvar, och kvinnorörelsen gjorde sitt – Plath blev läst, massivt berömd, kultförklarad och utforskad ur alla tänkbara synvinklar.
Det senaste bidraget till Plath-historieskrivningen är Andrew Wilsons Mad Girl’s Love Song, som helt och håller koncentrerar sig på Plaths 25 första år, före det stormigt passionerade mötet med Ted Hughes 1956.
Den tidiga förlusten av fadern, den ambivalenta närheten till modern, uppväxten som superduktig skolflicka och stipendiemagnet, den olyckliga praktikantmånaden på tidskriften Mademoiselle i New York och det därpå följande självmordsförsöket 1953 – allt detta tragglas igenom med stor samvetsgrannhet, men erbjuder inget nytt för en Plath-groupie som mig.
Också i fråga om sitt sociala liv var Plath synbarligen programmatiskt nitisk. ”Addict to experience”, kallar Wilson henne, men ibland får jag en känsla av att hon snarare var inriktad på att avlägga olika typers relationer än på att njuta av dem. Hon dejtade med iver, och provade på nästan-sex och sex med den ena och den andra. Hon hade också en manlig vän, Eddie Cohen, med vilken hon i en anda av stor och detaljerad uppriktighet brevväxlade om allt från litteratur till fördelarna med samlag kontra hångel. Men när hon till slut 1956 i Cambridge träffade Ted Hughes, verkade hon inte ha några som helst problem med att fokusera på det väsentliga: sitt skrivande och sin man.
Man kan notera att Plath inte verkar ha varit så intresserad av väninnerelationer och systerskap. På den här punkten är hon ingen felfri feministikon. I ungdomen använde hon väninnor närmast som dubbelgångarfantasier i ett eget spegelprojekt, anser Wilson. Eller så var det flytten till England som gjorde henne så rotlös och sårbar. När hon som mest skulle ha behövt ett nätverk kring sig – när det andra barnet föddes och äktenskapet sprack – var hon som minst kapabel att börja knyta ihop ett.
Sådant intresserar nu inte Wilson särskilt mycket. Mest lusläser och återberättar han ur dagboken och andra tryckta källor. Han citerar där- emot inte, vilket tyder på komplikationer i förhållandet till rättihetsinehavaren. Efter att Ted Hughes 1998 dog i cancer och sonen Nicholas 2009 begick självmord, finns bara dottern Frieda Hughes kvar. Hon har definitivt inte gjort sig känd som entusiast för allehanda uttolkningar av sitt komplicerade modersarv.
Resultatet blir i alla fall en bok som är samtidigt både opersonlig och närgången. Om Wilson hade försökt måla lite runt Plath, för att gestalta det samtidigt sexualiserade och puritanskt förtryckande, politiskt paranoida 50-talets USA hade det kunnat bli mera livat. I stället har han intervjuat en rad åldriga herrar med blott vaga minnen av en livfull och trevlig, men kanske lite överspänd ung kvinna. ”She was a real sweetheart of a girl” säger en, och man föreställer sig en mycket gammal herre med smör på glasögonen och mild gammelmansstämma.
Ofta vill jag bara generat utbrista ”lämna flickan ifred!” när Wilson spekulerar på om förälskelser, festande, hånglande och fullbordade samlag.
Tänkvärt är att hjältinnan Esther Greenwoods livsavgörande terapi med den smarta doktor Nolan i Glaskupan bygger på Plats kortvariga behandling hos en ung läkare, Ruth Beuscher, som i själva verket ännu prövade sig fram med sin metod. Så blev Plath ju inte heller slutgiltigt ”botad” från sin suicidbenägenhet, låter Wilson snusförnuftigt förstå.
Det intressantaste med Wilsons version av Plaths liv pre-Hughes är dess fokus på pengar. Sylvia växte upp med en hårt arbetande ensamförsörjande mor i samma hushåll som morföräldrarna. Det var trångt (hon måste dela sovrum med sin mamma), det var knapert, och Plaths systematiska nit med att söka publicitet för sina alster handlade inte bara om ära utan minst lika mycket om reda pengar.
Hennes bäst-i-klassen-ambitioner likaså – det måste hon vara, år efter år, för att få stipendier. Till allt detta kom det skamlösa amerikanska kravet att en värdig stipendiat skall vara inte bara intellektuellt briljant och studiebegåvad, utan också en ”fully-rounded person”, det vill säga trevlig på köpet. Ingenting i Plaths utgångsläge var ägnat att utveckla sådana sidor hos henne som självironi eller avslappnad acceptans av andras och egna svagheter.
Inte heller Wilsons bok rubbar mig i min övertygelse om att den onda slumpen spelade en ovanligt stor roll i Plaths död. Hade det bara inte varit en så hemskt kall och jobbig vinter, hade hon bara haft någon alldeles egen vän i sin närhet och inte bara alla dessa Ted-dyrkande britter … Så kanske hon ridit ut sin förtvivlan, den speciella sublima sårbarheten i det klibbiga småbarnsmödraskapet – dottern Frieda var två, Nicholas alldeles nyfödd när Hughes inledde förhållandet med Assia Wevill.
Förvånande är också att ingen uttolkare av Plaths död hittills verkar ha kommit på tanken att hon kanske led av obehandlad förlossningsdepression, om nu en sådan går att skilja åt från den övergivenhetsolycka och utmattning hon drabbats av. Möjligen är det dikterna, hennes enorma produktivitet under det sista halvåret, som står i vägen för den tolkningen. Men å andra sidan var diktskrivandet för Plath kanske lika oundvikligt som andningen.
Som det nu blev finns i Plaths poesi hur som helst många hjärtskärande spår också av intimiteten med de små barnen, inte bara de iskalla nätternas raseri och förtvivlan utan också rader av rörande kärlek.
En riktig Plath-nörd kan naturligtvis inte låta bli att läsa också den här ganska intetsägande boken. Skumma den gärna. Det lönar sig att bekanta sig med Plaths biografi också för att den gör dikternas rikliga bildspråk mera tillgängligt.
Men mycket viktigare är att det numera går att hitta många inspelningar på nätet med Plath som själv läser sina dikter. Som till exempel den märkliga Nick and the Candlestick, en meditation över samvaron med ett sovande spädbarn i ett rum förvandlat till nattens grotta. Där finns en hotfull närvaro och ensamhet men den slutar så här: ”You are the one / Solid the spaces lean on, envious. / You are the baby in the barn.” (”Du är det enda / fasta som rummet lutar sig mot, avundsjukt / Du är barnet i krubban”). Att se sitt lilla barn som frälsaren, den som upprätthåller världen, kan vara både en ovedersäglig inre sanning och en desperat vanföreställning.