Recension | Så ska en popscen tas!
Berlinbaserade finlandsvenskarna LCMDF gav en mogen homecoming-spelning utan svackor i materialet när Europaturnén inleddes på Tavastia.
– Det här är lite som när Hanoi Rocks kom hem från London och spelade på Tavastia 1984, sa min kompis Esa inför LCMDF:s konsert i onsdags.
Han syftade förstås på att systrarna Emma och Mia Kemppainen till vardags håller till nere i Europa, med Berlin som bas. Det var upplagt för en homecoming i triumf.
Esa hade aldrig sett bandet live, och han var sannolikt inte den enda, för parketten har aldrig varit så välfylld när LCMDF uppträtt i sin gamla hemstad. Under tidigare gig på hemmaplan har nervositeten och ödmjukheten på scen ofta varit hämmande för showen, lite som om Emma inte riktigt täckts ge allt och spela rollen av internationell popstjärna inför en publik som till stora delar bestått av gamla vänner. Om det fortfarande i onsdags fanns sådana hämningar så skakade hon av dem redan i första låten Time från debutalbumet Love & Nature (2011).
Finlands- och Europaturnén som startade i Helsingfors kretsar kring nya ep:n Mental Health Pt. 1, som är första delen av en serie på tre skivor som släpps under 2013.
Nya låten Rationality som ligger på kommande del två fungerade väldigt smidigt och visade också att låtskrivandet mognat med stora steg sedan första plattan, och speciellt sedan genombrottet i indiekretsarna med demosläppet Cool And Bored (2008).
Vid singelhitten Future Me började publiken också vakna till. Det var lite som om man kollektivt inte riktigt vågade eller visste om det är ok att släppa loss eller inte. Take Me To The Mountains, min personliga favorit (som friskt lånar rytmer från Happy Mondays och baggyscenen för tjugo år sedan) var precis vad som behövdes för att övertyga. Efter den hade systrarna Tavastia i sina händer.
Så pass, att Emma hoppade ner från scen och vadade in bland publiken för att sjunga.
Samtidigt började man sakna en basist på scenen. LCMDF:s mångbottnade sound är kryddat med en massa tingeltangel och vansinnigt krokande basgångar, men det är ”ingen” som spelar dem live. Och det är förstås tillåtet i electrogenren, men ju mer organiska låtarna blir desto mer börjar jag hallucinera om en tajt kis på fett distad jazzbas i Adidasuniform någonstans i bakgrunden.
Kul att duon ändå tagit med en livetrummis på den här turnén. Alina Toivanen skötte sin tomt tungt och berömligt, men lämnade huvudrollerna till dem de tillhörde.
Paranoia, Gandhi och Cool & Bored formade en stark trippel mot slutet, och före encoren fick också Mia sjunga solo I Want To Believe. Underbar och egenartad röst, hon också.
Som extranummer serverades Beach Life i ny version, något slags akustiskt amerikanskt indiearrangemang, som delade publikens åsikter. Eller som Esa uttryckte det: ”Låter som soundtracket till Dawson’s Creek”.
Avslutande Bitch Of The Bitches blev en fin knut på paketet och en sympatisk nickning till det punkigare ”riot grrl”-stuket för fem år sedan, då man ännu lystrade till namnet Le Corpse Mince de Françoise.
Om och när LCMDF fortsätter utvecklas med lika stora kliv – det är lätt att glömma att tjejerna bara är lite på tjugo år unga – är det bara den stora mainstreamhitten vi väntar på. Då får Tavastia nästa gång öppna också balkongen.