Bokrecension: Mammutens svartsjuka klagovisa
Jörn Donner är i sitt självbiografiska verk Mammuten inte rädd för att avslöja sina ofördelaktiga sidor. Ändå är boken fylld av ambivalenser och brister, skriver recensenten Michel Ekman.
Schildts & Söderströms. Illustrerad
Prosa
När jag i början av 1970-talet mer seriöst började läsa svensk skönlitteratur blev jag mäkta förvånad över att bland författarna finna Jörn Donner. Att denne tv-kändis och skandaltidningsfavorit hade varit en uppburen författare var jag helt omedveten om. Under 1960-talet ägnade Donner – helt tidsenligt – mindre intresse åt skönlitteraturen men från 1974 tog det fart igen med första delen av en mycket lång romanserie. Produktivitet har alltid varit Donners forte. Sextio boktitlar sedan debuten 1951, alla andra aktiviteter att förtiga. På den linjen fortsätter han i den självbiografi som får celebrera 80-årsdagen: 1075 textsidor under den adekvata titeln Mammuten. Min egen svenska favoritförfattare är Willy Kyrklund, vars samlade verk Donner åtminstone volymmässigt förmodligen kunde ha producerat på en vecka. Så jag är kanske fel recensent här. Å andra sidan är Donner en institution som man måste intressera sig för. Ungefär som Korvhuset står han där, orubblig i skurarna som piskar fasaden.
Nog för att Donner den här gången låter sprickorna i betongen synas. Mammuten är ingen sympatisk bok, men det mest tilltalande i den är att författaren inte alls räds att låta huvudpersonens svaga, löjliga och motbjudande sidor komma till uttryck. Det vilar något strindbergskt över denna protagonist som ängsligt framhåller sina egna framgångar och bevakar eventuellt mera framgångsrika kolleger, som grubblar över sina tarmfunktioner och kvaliteten på sin sperma samt klagar över att han inte får sex trots alla de räkningar han betalar. Gissa vem som tas upp i Who’s Who in the World? Vems böcker finns i Library of Congress? Det är inte alla författare förunnat! Men Strindbergs desperata klämkäckhet är genom högkulturens minskade status i dag en omöjlig hållning. Det vet Donner lika väl som någon annan – därav kanske den bedövande depressiva stämning som vilar över boken.
Lillgamla brev
Mammuten är en ganska konstigt uppbyggd bok. Av en självbiografi – vilket den väl närmast är – väntar man sig i allmänhet att den skall försöka berätta hur skribenten har blivit den han är och på vägen handla om intressanta och inflytelserika människor, idéer och platser som han mött på sin livsväg. Mammuten gör knappast detta. Människorna Donner möter passerar oftast förbi bara som speglar av honom själv, platser beskrivs ibland ingående – till exempel Mellanöstern och Berlin – men deras subjektiva betydelse för Donner utreds flyktigt. Och idéerna saknas, liksom i allmänhet mera djupgående reflexion.
Mammuten består av tre olika texttyper. Dels gamla tidningsartiklar och brev som oftast återges utan desto vidare kommentarer. Dels en fragmentarisk och kverulantisk dagbok skriven under de år boken tillkommit, 2009–2012. Dels sådant som lagts i munnen på en av Donner uppfunnen berättare vid namn Fredrik Kock, vars uppgift det är att gå igenom Donners gamla skrifter för att citera och kommentera valda delar av dem. Detta grepp är svårbegripligt, och Donner tycks ofta glömma bort att han använder det. Den psykologiska förklaringen till att Kock kan och skall redogöra för många av Donners intimaste angelägenheter saknas. Dubbleringsfaktorn jämfört med tidigare skrifter av Donner är hög.
Mammuten har ändå en lös kronologisk disposition. Den börjar med författarens ensamma barndom. Donner blev faderlös som tvååring, och hans mor verkar inte att ha haft krafter att ägna sig åt sitt yngsta barn. För sina äldre syskon var han ofta ett irriterande gli. Donner citerar hjärtskärande lillgamla brev till modern från sommarstället där han vistas med tjänstefolk som tar hand om honom. Fortfarande tycks han oförmögen att reflektera över denna bandomens ensamhet. Typiskt är ett försök att kommentera relationen mellan den lille Jörn och hans frånvarande mor som efter bara några rader glider över i allmänt docerande om EU-frågor. En av Donners många åsikter är förlöjligandet av psykoterapi; det är inte förvånande.
Synlighet och icke-synlighet
Framställningen tar läsaren genom välkända trakter utan att gå närmare in på dem. Ungdomsåren som kommunist, filmregierna, Filminstitutet i Stockholm, åtta år i riksdagen, konsul i Los Angeles, EU-parlamentet, senare försök att bli riksdagsman. Donner påminner ofta om alla positioner han innehaft. Han räknar också upp sådana som aldrig har erbjudits honom, hedersbetygelser han inte fått, fester han inte inbjudits till med mera. Läsaren lär sig snabbt den deprimerande dramaturgin: Donner får en betydande post som han åstundar, inser att den är helt meningslös, alla hans kolleger är idioter, hans egen tid och begåvning går till spillo. Samt börjar sukta efter nästa uppdrag.
Det Donner säger mycket lite om är varför han vill ha dessa uppdrag. Ingenting om vilka idéer och ideal som driver honom, vad han på längre sikt velat arbeta för. Det viktiga är att få själva positionen. Det är svårt att inte kombinera denna egendomliga hållning med den upplevelse av övergivenhet i barndomen som Donner berättar om. Som vuxen vill han bli sedd, uppmärksammad och bekräftad. Betydande män – kvinnor ser han oftast över axeln – skall utse honom till sin like, väljarna skall ge sin röst till honom. Men bekräftelsen är kortvarig och måste snabbt förnyas. I det ljuset framstår också Donners vilja att ställa upp på alla slags jippon som begriplig. Han öser sitt förakt över tv-program, kvällstidningar och kändiskultur – för att omedelbart ställa upp när någon erbjuder honom synlighet. Och beskärma sig efteråt.
Förlaget har ingen heder av Mammuten. Boken är full av upprepningar, ointressanta utvikningar, slarviga, ologiska och obegripliga tankegångar och formuleringar. Mycket av texten verkar finnas där bara för att uppnå den avsedda mammutvolymen, sånt som tidningsartiklar från 1980-talet där Donner spekulerar om Östeuropas framtid eller en oändlig följd av trånande kärleksbrev till en okänd adressat som tydligen inte ville ha honom. Stora delar är på den snabbskrivna tidningstextens nivå eller hermetiskt privat till sin natur. Till de mera roande ambivalenserna hör att Donner berättar att han avlade tre utomäktenskapliga barn under åttiotalet, för att strax därefter klaga över att de ”manshatande feministerna” alltid hindrat honom från att leva ut sin sexualitet. Och kverulansen över att han ingenting får för skatterna han betalar, senare följd av det förundrade konstaterandet att den canceroperation han avgiftsfritt genomgick skulle ha kostat honom 100 000 euro i USA.
Men förlagsredaktören som släppt igenom sådant skall kanske inte klandras. I ett skede klagar Donner över att han aldrig haft några samarbetspartners att diskutera sina böcker med. I samma veva berättar han om förläggaren Per Gedin som hade synpunkter på en av hans romaner, varvid Donner omedelbart drog tillbaka den. ”Take it or leave it” är hans valspråk, skriver han. Donner påpekar själv många gånger bokens brister, men utan att göra något åt dem. Det överensstämmer med den självbild han skapar: han vill göra fel och orätt, vara obotfärdig men ändå bli omtyckt, älskad och beundrad av sin omgivning, från närstående till väljare och läsare.
Fisk och Harriet Andersson
Trots goda föresatser måste jag säga att Mammuten var ett av mina otrevligare recensentuppdrag. Och då gäller det inte bokens litterära brister. Nej, framför allt beror det på den nästan fullständiga brist på entusiasm och tillgivenhet för människor, idéer och fullgjorda arbeten som boken uttrycker. Det enda Donner alltid helhjärtat tycks ha gillat är fisk och Harriet Andersson. Som summering av ett långt liv är det beklämmande. Till slut framstår mammuten Jörn Donner som en modern Citizen Kane, ohjälpligt präglad av en tidig förlust som han aldrig lärt sig leva med. Den följer honom och får allt som livet erbjuder att glida bort mellan fingrarna.