Religion och köttslig kärlek
Det är 79 år sedan sist men nu har de älskande i Thaïs återvänt till operans scen. Premiärjublet var välförtjänt, skriver Jan Granberg.
Det var ett lyckat kap av Operan att låna den sensuella Göteborgsuppsättningen av Thaïs med prunkande färger och teknisk finess. Handlingen är flyttad till fin de siècle i Paris, där vi glider in i dubbelmoralens lyxiga demimonde som associerar till andra kända hetärer som Manon och Kameliadamen.
Religion och köttslig kärlek kolliderar ofta i Jules Massenets operor. Det gäller i högsta grad Thaïs som ursprungligen handlar om en kurtisan i det forna Alexandria. Munken Athanaël försöker få henne att göra bot och bättring men blir till slut tvungen att medge att han drivits av sin egen fysiska åtrå till henne.
I stället för i ett ökenkloster placerar tyska regissören Nicola Raab början av operan i något som kanske föreställer en frimurarloge. Athanaël skiljer sig emellertid från de övriga bröderna och ser närmast ut som en asketisk ökenpredikant närbesläktad med Johannes Döparen.
Andra akten är uppsättningens trumfkort. Klossarna på scenen sitter som i ett härligt pussel. Miljöerna växlar med vridscen mellan en parisisk teatersalong och Thaïs privata budoar. Från denna frivolitetens teatervärld ”räddar” munken kurtisanen Thaïs och för henne till ett kloster.
Sista akten blir mera av en gåta. Vi åker ut till i någonting som kunde vara en egyptisk öken. Där återfinner vi de nu litet luggslitna frimurargubbarna och också en teatersalong i ruiner. Thaïs Venusgestalt flyger upp i himmelen, medan hon själv dör klädd i bländande vitt. Skall det tolkas så att brödraskapets hyckleri och samhällets moral har lidit skeppsbrott?
Thaïs kunde ha blivit en tidstypisk, tråkigt moraliserande story, om det inte var för de två fascinerande huvudpersonerna och deras omvända roller. Munken är en religiös fanatiker som inte vill acceptera sina egna svagheter. Thaïs är en kurtisan som egentligen har höga ideal. I slutet blir deras rollspel spegelvänt: Athanaël ger efter för sina köttsliga drifter och Thaïs blir nära nog helgonförklarad.
Som så många andra fransmän besökte även Massenet Bayreuth och drabbades av Wagnerflugan. Strax före Thaïs kom hans mest wagnerianska verk, Esclaramonde, som man kallat för en liten Tristan eller Parsifal. I Thaïs melodiska flöde finns ytterst lite spår av ledmotiv, mest är det fråga om musikaliska etiketter.
Mellanspelet Meditation är operans mest kända musik och dess tema beskriver snyggt kurtisanens återgång till kristendomen. I slutet av operan används samma melodi smågenialt till att beskriva både den himmelska och den jordiska kärleken. Här är vi långt från ’Puder och menuetter’ som Puccini litet förhastat anklagade Massenets tonspråk för.
Operan Thaïs älskades passionerat i decennier efter premiären 1894 men försvann sedan i mitten av 1900-talet helt från repertoaren. En viss typ av musikkritik har älskat att hata Massenets melodiska sötma som kan anses visa vägen mot musikal.
Metropolitan har visat sin konventionella version med härliga Renée Fleming på bio runt om i världen. Göteborgsoperans produktion är mycket intressantare och den har också satts upp i Valencia och Sevilla med Plácido Domingo som munken.
Våra solister togs emot med välförtjänt jubel vid premiären. Sabina Cvilak spelade inspirerat och sjöng för det mesta briljant med vacker, stundtals lite vass klang. Jaakko Kortekangas gjorde en engagerad och detaljrik tolkning av Athanaël, som är operans kombinerade förste älskare och skurk. Han sjöng den tunga rollen utmärkt fastän han ibland saknar genomslagskraft. Luc Roberts tenor var synnerligen välklingande i Nicias roll. Alla mindre roller var också gediget besatta.
Operaorkestern och hela den väl inövade ensemblen spelade klangligt utsökt under Mikko Francks ledning. En speciell eloge går till konsertmästaren Jukka Merjanen för det vackra violinsolot.