Litterär brottning
Att läsa Ann Jäderlund tolka Emily Dickinsons dikter är som att läsa två starka poeter jämna varandra med marken. Tatjana Brandt läser och funderar på vad som gick snett.
Bonniers, 2012, 149 sidor.
Bonniers har gett ut en samling med Emily Dickinsons poesi i översättning av Ann Jäderlund. Det är en liten chic volym som kommer att lägga sig tillrätta i hyllan med en suck av marknadsanpassad professionalitet.
En del av grafiken går i rosa vilket matchar titeln, Gång på gång är skogarna rosa, och diskret vädjar till idén om litteraturen som emotionell konsumtion. Kvinnor är också i farten inser man på ett tankspritt sätt. Det är dessutom en väldigt liten bok, tillgänglig.
Förordet som är skrivet av Staffan Söderblom är välartikulerat, snudd på besvärat artigt. Det är den där sortens text som tar av sig hatten, vispar läsaren genom vestibulen, bugar utan att kröka på ryggen och är lättad när man går. Vad han säger? Att det gjorts många översättningar av Emily Dickinsons poesi till svenska som alla är bra och här kommer ännu en och förhoppningsvis ska det komma fler i en strid ström framöver. Jag tänker på vår hårt ansatta offentlighet, på hur trängd diskussionen om litteratur för det mesta är och undrar varför Bonniers inte beställt en ordentlig introduktion till Emily Dickinsons författarskap.
Boken i min hand må se förförisk ut men poesin mellan pärmarna kommer inte med omedelbar verkan att duka upp ett bord av praliner och katharsis. Innehållet besitter en existentiell densitet som kräver tålamod. Och kunskap. Dickinsons rytmiska vers drar ofta in andan just där man väntat sig att utsägelsen skulle komma, där rytmen och rimmen dikterar den. I stället ger hon plats åt ett tankstreck eller en avvärjande rörelse. Hon är också mästare på ord eller fraser som förefaller bortvända som om de hade ryggen mot läsaren och betydelserna öppna mot en dold ljuskälla. Vad jag menar är att Dickinson skriver fram en oemotståndlig livlighet och närvaro, nästan intimitet, men just där man tror att man ska möta textens blick står ofta i stället ett föremål, en gravsten, ett monument, ett tecken.
Emily Dickinson levde och verkade i Amerika under senare hälften av 1800-talet. Tidsperioden är både förföriskt tillgänglig och bedrägligt främmande. Det leende som letar sig fram genom dikterna är inte alltid så lätt att förstå sig på. Hur rör sig ironin genom iakttagelsen? Och hur ska man förstå de tydliga gesterna mot ett antaget samförstånd mellan dikt och läsare? Och hur ska man skilja samförstånden från den outtalade ensamhet som hon lika ofta stannar inför?
Nu är Dickonsons komplexitet inte bokens enda tuggmotstånd. Det är Ann Jäderlund som gjort översättningarna. Om man bland alla svenska poeter bad mig att hastigt nämna en som garanterat bjuder ordentligt läsarmotstånd så skulle jag antagligen nämna henne. Jäderlund är en poet med en exceptionellt stark känsla för tonfall och valörer i poesin, det är ett absolut gehör som både rytmen och rösten får underkasta sig i hennes dikter. Jäderlunds fraser sprakar av elektricitet och är ofta så hantverksskickliga så man nästan skrattar när man betraktar arkitekturen. Rösten, den personliga stämman, är däremot inte hennes instrument.
I Efterordet skriver Ann Jäderlund att hennes målsättning varit den ordagranna översättningen, att tränga sig in i orden. ”Jag ville se vad som skulle hända om jag försökte överföra Emily Dickinsons dikter till svenska, så ordagrant jag förmådde. Ner till minsta syntaktiska rörelse. Ändrade så lite som möjligt.” Det visar sig inte vara en lyckad strategi. Det är som om dessa två strålande starka poeter inte möttes utan snarare jämnade varandra med marken. Lyssna på hur Dickinson blandar bort det verkliga mörkret med en rytmisk melankoli:
Oh, honey of an hour,
I never knew thy power,
Prohibit me
Till my minutest dower,
My unfrequented flower,
Deserving be.
Översättningen blir komisk i sin absurditet och ytterligt förvirrad. Uttryckets hjälplöshet och rytmiska vilsenhet får skjuts av inledningens Åh, Honung som ohjälpligt låter som Åh Konung.
Åh, Honung
i ett
ögonblick,
Din kraft jag
aldrig
känna fick,
Förhindra mig
Intill min yttersta
änkelott,
Den där obesökta
Blomman
Värd att
vara-
I sin bok om rösten i litteraturen, Beröringens ABC, har Horace Engdahl en not som jag är väldigt förtjust i för att den nästan urskuldar sin klarsyn genom att vara en not. Han skriver: ”Så snart en text har ton, dvs. så snart den är en text, finns det inget `ordagrant´ översättande”. Jag tänker på formuleringen när jag läser Jäderlunds översättningar för det är väldigt lite av Dickinsons, röst, ton ande, närvaro som tar sig genom förvandlingen. I stället får vi en kavalkad av precisa, originella ord som verkar begråta sin förlorade förmåga att betyda något. Det finns utpräglade ordvalspoeter vars poesi lever på magnetismen mellan ord som upprättar och raserar varandras integritet. Men Dickinson är inte en av dem – jag tror man kunde byta ut varenda stavelse i Dickinsons dikter och åstadkomma en strålande översättning så länge man höll liv i känslan för det där märkliga som alls fått dikten att dra andan och börja tala.