Teaterrecension: Mer drama, mindre slapstick
Text: Christoffer Mellgren och Johan Storgård. Regi: Sven Sid. Scenografi: Hanne Horte. Koreografi: Reija Wäre. Ljud: Andreas ”Stanley” Lönnquist. Ljus och video: Mia Erlin. Hår och mask: Pirjo Ristola. Peruk: Martina Kartheuser. Musiker och arrangemang: Peter Achrén. Musik: Charlie Chaplin. På scenen: Kristofer Möller, Patrick Henriksen, Thomas Backlund, Nina Hukkinen, Simon Häger, Josefin Reinhard.
Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 23.1.
Charlie Chaplin dog juldagen 1977 i sitt hem i Schweiz. På Svenska Teatern är berättelsen om honom uppbyggd lite som Dickens En julsaga där Scrooge konfronteras med sina demoner under julnatten.
Den gamle Chaplin i sin rullstol ledsagas av två spöken på Amos-scenen – brorsan Sidney (Simon Häger) och hans fiende, säkerhetspolischefen J. Edgar Hoover (Thomas Backlund). Också andra andar från det förflutna dyker upp, bland dem den sjuka klandrande mamman (Nina Hukkinen) och ex-frun, filmstjärnan Paulette Goddard (Josefin Reinhard).
Spelet sätter i gång med klädsam stumfilmsvinjett och musik komponerad av Chaplin själv. Frågan uppenbarar sig nästan omedelbart: Hur ska man gestalta alla tiders mest karismatiska skådespelare?
Patrick Henriksen har en pojkaktig charm och klarar av slapstickhumorns fysiska utmaningar. Kristofer Möller, som en vithårig gammel-Chaplin, är i sin tur oerhört flink vid pianot. Men att nå upp till samma nivå som originalet skulle säkert kräva en personregi av stål.
Regissören Sven Sid har däremot valt att använda mycket äkta filmmaterial och genom snuttar ur klassiker som Moderna tider får vi se en del urkul slapstick. Problemet är bara att Chaplin på filmduken föga överraskande överglänser allt och alla på scenen.
Chaplin off-stage
Det är privatpersonen och inte yrkesmänniskan som manusförfattarna Christoffer Mellgren och Johan Storgård riktar ljuskäglan på. Och visst är pjäsen informativ, säkert både för filmälskare och för de generationer som inte är lika bekanta med den lille luffaren.
Nyckelscener ur hans liv avlöser varandra smidigt på teaterscenen. Men texten är ställvis melodramatisk och tydlig i överkant. Det beror dels på några svulstiga repliker, dels på schablonmässiga berättartekniska element, som till exempel dialogen med den döde brodern.
Mot det politiska motivet parerar pjäsens Chaplin med ett ”politik är min ensak”. Han förblir också en myt på scenen, vilket kan vara en följd att pjäsen uttalat är en hyllning till honom som dessutom bygger på hans egen berättelse, självbiografin My Autobiography från 1964.
Fondväggen med kugghjul ur Moderna tider gillar jag starkt. Musiken är vacker – så har Chaplin inte bara två heders-Oscar i bagaget utan också en Oscar för bästa filmmusik. Melodierna framförs stämningsfullt av Peter Achrén, ibland i samspel med Möller, och resulterar i en intim känsla i den lilla salongen.
Snyggast är scenerna där musikalmannen Sven Sid och koreografen Reija Väre slår sina kloka huvuden ihop. Scenen på filmstudion med svischande ljudeffekter och perfekt tajmade rörelser och den skojiga boxningsmatchen mellan Henriksen och Backlund är läckra och musikaliska och rymmer den fysiska humorns sanna anda.