Teaterrecension: Beklämmande tidlös klassiker
Av Arthur Miller.
Översättning: Jacob Hirdwall. Regi: Fiikka Forsman.
Scenografi: Jukka Kyllönen.
I rollerna: Erik Kiviniemi, Marika Parkkomäki, Per Ehrström, Markus Lytts, Dick Holmström, Johan Aspelin, Paul Olin, Maria Udd, Susanne Marins, Jonas Bergqvist, Isa Lindgren-Backman. Premiär på Wasa Teater 19.1
En liten åldrande man i grå hatt och överrock som omslagspojke för den amerikanska drömmens ihålighet. Underläppen darrar, armarna gör allt kraftlösare rörelser upp mot det ouppnåeliga. Det är tungt att gå ett helt liv och tro att man måste nå toppen för att duga. Annars är man ingen.
Och Willy Loman är trött, mycket trött. Håller på att gå sönder.
I Wasa Teaters uppsättning av En handelsresandes död gör Erik Kiviniemi honom till en lika patetisk och pueril som tragisk figur. Ändlös i sitt självbedrägeri, låst i sin oförmåga att byta synvinkel.
Produktionen är ett samarbete med Vasa stadsteater, där den hade premiär för ett år sedan och där Kiviniemi är chef. Även då med honom själv i huvudrollen och Marika Parkkomäki som den hunsade hustrun, vars tålamod och lojalitet gestaltas med säker tonträffning.
För bägge regierna svarar Fiikka Forsman, som utan att nämnvärt avvika från ett traditionellt grepp visar att Arthur Millers pjäs inte är förlegad.
Death of a Salesman är ju faktiskt från 1949 men säger beklämmande lätt något också om vår tid och en samhällsanda dikterad av marknadskrafter och status- och pengajakt.
Intim föreställning
Föreställningen känns intimare än den finska versionen – det finns fördelar med en mindre scen.
Man kommer personerna närmare, inte bara den utarbetade och självmordsbenägne säljaren utan även hans söner Biff (Per Ehrström) och Happy (Markus Lytts) som itutats skeva ideal och ärvt problem med att hantera verkligheten. Viss ljusning finns – åtminstone den ene vill sluta låtsas vara någon han inte är.
Också visuellt är den svenska versionen tätare, av samma skäl och med samma scenograf. Jukka Kyllönen målar med spegel- och ljuseffekter på neutrala ytor och gör konst av korrugerad plåt.
Mindre lyckad är ljudbilden som härmar filmens sätt att betona stämningar och övergångar. Det blir ofta övertydligt och musiken läggs rentav över repliker, som om inte skådespelarens insats var nog.
Mycket av dramat utspelar sig i Willy Lomans allt mer förvirrade medvetande, vilket bitvis ges hallucinatoriska uttryck. Från andra sidan lockar brodern Ben (Paul Olin), han som gick in i djungeln och kom ut som en rik man.