Bokrecension: Världen utan män
Patriarkatet håller på att bli en parentes. Det menar åtminstone författaren Hanna Rosin, som skrivit en av höstens mest omdiskuterade amerikanska böcker.
Debattbok
Viking London 2012
Det slår gnistor på den amerikanska bokfronten (och kanske i amerikanska hushåll här och där ...). Inte för att vi närmar oss advent utan för att det enligt en nyutkommen internationell storsäljare är slut på männen. Den könsrevolution som nyfeministerna arbetade för och feminister sedan 1960-och 70-talen väntat på håller nu på och tar form. Patriarkatet faller sönder och Hanna Rosin skriver i boken The End of Men and the Rise of Women att det manliga könet håller på att förlora kontrollen över sin maktställning.
Den som följt med den globala samhällstrenden med välutbildade och välavlönade unga kvinnor på arbetsmarknaden vet vad det gäller. Det är en tankeväckande bok med teser som är provocerande och värda att debatteras också om man kan göra klokt i att inte svälja hela rubbet. Och bokens titel är naturligtvis ett reklamtrick. Rosin är journalist, hennes man likaså, och paret har tre barn, av vilka två är söner. 9-årige Jacob blev så ledsen då han hörde titeln på mammas bok att han tejpade upprörda lappar på hennes arbetsdörr och undrade varför just den titeln.
– Jag är också karl! Bara mobbare skriver sådana här böcker.
Vad menar Rosin alltså att håller på och händer?
Plastiska kvinnor
”Kvinnorna försöker inte hinna ifatt männen längre. Det är i själva verket de som formar den standard enligt vilken framgången nu mäts (…) Visst har USA och många länder ännu en inkomstklyfta mellan könen, visst är det mest kvinnor som tar hand om barn, och de högsta maktpositionerna i samhället domineras av män. Men i beaktande av dagens ekonomiska och andra krafter är detta mycket mera tecken på en utdöende tid (…) Det nya kommer långsamt och ojämnt, men det kommer. Den moderna ekonomin är en plats där kvinnorna sitter med de starka korten på hand.”
Den nya serviceekonomin belönar social intelligens och öppen kommunikation och det är detta kvinnor är bra på. Hanna Rosin har rest runt i USA och intervjuat män och kvinnor. Två tredjedelar av de jobb som gått förlorade i landet på senare år utfördes av män och medan kvinnorna har vidareutbildat sig och hittat arbete har männen ofta fortsatt att vara arbetslösa. Bland akademiskt utbildade dominerar kvinnorna och även om de tills vidare är underrepresenterade på den absoluta toppen så dominerar de inom speciellt juridik, finans, veterinärarbete och teknik. Det sägs på sina håll att utvecklingen – om den fortsätter så här – kan leda till att kvinnor inom en generation kan vara i majoritet som familjeförsörjare. I USA står kvinnor i dag för 42,2 procent av familjeekonomin, en dramatisk ökning sedan 70-talet, enligt Rosin.
Men notera: Vad det i första rummet handlar om är ”slutet” på karlfolket inom lägre sociala skikt. De sysselsättningar alltså som existerade i tillverkningsindustrin och som upphörde då jobben försvann. Sedan år 2000 har tillverkningsindustrin förlorat sex miljoner jobb. Rosin kallar sådana män ”pappkartong-män”, för att de fastnat i gamla vanor och inte har kunnat anpassa sig till nya krav. ”Plastkvinnan” där- emot är mjuk och formbar! Frågan är om inte också anpassningen är kulturellt betingad enligt gamla mönster.
Överdrifter
En annan följd av utvecklingen bland unga människor är enligt Ro-sin att misshandels- och våldtäktsstatistiken sjunker ju mera ekonomisk makt kvinnor har.
En ytterligare trend är att kvinnor gifter sig senare eller inte alls, och att unga collegeutbildade män och kvinnor har en annan inställning än förr till äktenskap och barnomsorg. För nordbor är det ju ingen nyhet, men samhällets barnomsorg är dålig i USA och där behövs andra attityder. En ”plastman” kan vara en bra pappa och äkta man. Då fungerar relationen bättre och skilsmässorna har blivit betydligt färre jämfört med 1980-talet.
Jag accepterar en del av Hanna Rosins observationer och slutsatser även om jag ju vet att ungefär vad som helst kan bli ett övertygande argument på basen av de statistiska siffror man väljer. Ett mysterium på senare år är att antalet autistiska och adhd-drabbade unga pojkar vuxit, och det är i så fall en statistik som kan förklara varför pojkar inte klarar skolgången lika väl som flickor, något som sedan syns längre fram. Men det är kanske möjligt att argumentera för att skolpojkar i tidigare årtionden hade mindre akademisk press och större möjligheter att efter skolan ägna sig åt praktiskt jobb på landsbygden.
Karriärkvinnans frammarsch är en trend som också är på väg i Sverige, enligt Nima Sanandaji i tidskriften Axess (nr 7, 2012). Men ”kvinnors makt mottas ännu ambivalent”, skriver Rosin. Vi är inte avslappnade inför den.
Men ”i dag lever unga män i en övergångsperiod. De vill inte längre leva som sina pappor, gifta sig med kvinnor de inte kan kommunicera med, jobba långa dagar och komma hem för att ge barnen en tankspridd klapp på huvudet. Men hur pass villiga är de att uppleva hur makt, inflytande, prestige, övertas av kvinnorna?”
Rosin överdriver för att hon så innerligt gärna vill se en ny maktbalans och för att hon önskar sig kvinnor på toppen. Men vad hon missar är att om det handlar om någonting så är det behovet av ett gemensamt och solidariskt projekt mellan könen – och där kan det behövas två inkomster. Ta det lugnt bara, Jacob!