Teaterrecension: Fångarna på Kajaneborg
Text: Lars Huldén. Regi: Janina Jansson. Teknisk regi: Niko Ingman. I rollerna: Gustaf Wiklund och Kristian Thulesius.
Premiär i Radio Vega 28.11.
Efter två ganska traditionella relationspjäser överraskar Radioteatern med något helt annorlunda. Kajaneborg 1636 är ett fantasifullt och suggestivt hörspel. En berättelse där liv flyter samman och där lyssnaren ständigt förflyttas mellan tid och rum, dikt och verklighet.
Lars Huldén gav ut diktsamlingen Kajaneborg 1636 på eget förlag passligt till poesidagarna i Kajana för ett par år sedan. Med boken och två inspelade möten med författaren som grund har Janina Jansson skapat ett mellanting mellan hörspel och dokumentär. Ett grepp som på sätt och vis följer diktsamlingens anda. Lika mycket som dikterna handlar om historikern Johannes Messenius och poeten Lars Wivallius som båda satt inspärrade på fästningen Kajaneborg invid Kajana älv på 1630-talet, handlar de om Lars Huldén. ”Inte kan man skriva om någon annan än om sig själv”, medger han när han intervjuas i sitt hem av Janina Jansson.
Inkännande tolkar skådespelarna Gustaf Wiklund och Kristian Thulesius Messenius och Wivallius fragmentariska monologer. Messenius satt inne på grund av samröre med katoliker, medan Wivallius åkte fast för att han under falskt namn gift sig med en adelsfröken – den äventyrliga poeten levde vagabondliv ute i Europa och kallade sig friherre Erik Gyllenstierna.
Mot Niko Ingmans melankoliska ljudvärld – tänk 1600-talet på en kylig fästning i en finsk urskog – tecknar sig Huldéns poesi sinnlig och på samma gång högstämd, full av underfundigheter och existentiella spörsmål. De skramlande kaffekopparna och den rätt gladlynta diskussionen om Huldéns författarskap skapar en märklig kontrast mot diktens värld.
Huldén konstaterar att tematiken i Kajaneborg egentligen inte kretsar kring de mest uppenbara skillnaderna mellan Wivallius och Messenius, det vill säga skönlitteratur kontra vetenskap – Messenius höll på att sammanställa ett storverk om Nordens historia. Snarare handlar det om vem man blivit och vem man en gång ville bli.