Recension: Fantasybalett med bastubad och vättar
Snödrottningen är ett visuellt sprakande spektakel i Disney-anda som riktar sig till en bredare publik. Helheten är imponerande men det magiska lider av ett alltför tydligt berättargrepp.
Koreografi: Kenneth Greve. Musik: Tuomas Kantelinen, Scenografi: Erika Turunen, Mikki Kunttu. Kostymer: Erika Turunen. Ljussättning: Mikki Kunttu. Maskering: Pekka Helynen. Projektioner: Jan Yrlund, Mikko Linnavuori. Ljudplanering: Petri Peltovako. Gästande skådespelare: Krista Kosonen. Dans: Salla Eerola, Tiina Myllymäki, Samuli Poutanen, övriga ur balettens ensemble samt statister och balettelever. Nationaloperans orkester (inspelning). Urpremiär 23.11. på Nationaloperan.
Det har gjorts talrika filmer, dansföreställningar, pjäser och operor av H. C. Andersens saga Snödrottningen. Den handlar om en magisk spegel vars skärvor gör att man börjar se endast det onda i världen om man får dem i ögat. Den spännande sagan om barnen Gerda och Kaj har alla ingredienser för att formas till en sagolikt vacker balett.
Kenneth Greves tolkning är ett visuellt sprakande spektakel à la Disney som riktar sig till en bredare publik. För att alla ska hänga med i berättelsen läser Gerdas mormor (Krista Kosonen) upp sagan för publiken. Stundvis känns vissa partier lite väl skrivna på näsan för en vuxen, medan de för barn kan tänkas vara viktiga.
I den här versionen börjar sagan i förra sekelskiftets Helsingfors. Snabbt dras vi med i en fartfylld jenka där den allra minsta dansaren, en förtjusande och småfräck liten äppeltjuv, är en verklig blickfångare.
Segwayburen snödrottning
Vändpunkten i sagan är när Kaj (Samuli Poutanen) får en spegelskärva i ögat och blir förhäxad av Snödrottningen Tiina Myllymäki. Hon seglar fram som en iskall vindpust på sin Segway (eldriven tvåhjuling), följd av de vita ondskefulla häxorna, och för honom till sitt vintervita ispalats. Här har scenografduon Erika Turunen och Mikki Kunttu lyckats speciellt bra med att återge ett iskallt glimmande tredimensionellt snölandskap.
Myllymäki är strålande och säker i rollen och hennes utsökta linjer och genomträngande blick förstärker intrycket av en iskall skönhet som lurar med sig Kaj på farliga vägar in i vuxenvärlden. Greve kunde ändå ha gett mer utrymme för karaktären att leva ut.
Kajs bästa vän Gerda, förträffligt tolkad av flickaktiga och virtuosa Salla Eerola, utmanar rädslan och ger sig ut på en äventyrlig färd för att rädda honom tillbaka. Vi följer med hennes färd genom olika länder och de etniska danserna för osökt tankarna till baletten Nötknäpparen. Balettkårens nummer är imponerande och tekniskt krävande, även om drottningens snöflingor stundvis är ojämna under premiären.
En av de scener som sticker ut mest är bastuscenen med vättearmén och Trollkarlen (Wilfred Jacobs). Deras maskulina, rytmiska dans imponerar storligen och det är fint att se att den manliga kåren numera håller så hög kvalitet.
Den puckelryggiga vätten är onekligen skrämmande men Kosonens lugnande röst guidar oss framåt och förklarar för säkerhets skull att också det som är känns främmande kan vara gott. Publikens minstingar får en magisk överraskning med vilken de kan hjälpa Gerda i hennes svåra uppdrag att hitta Kaj. Till slut vinner kärleken.
Tuomas Kantelinens dramatiska musik som är förhandsinspelad av Nationaloperans orkester är alldeles underbar och ger helhetsintrycket en filmatisk touch. Den imponerande ljudåtergivningen till trots saknar jag en dimension av det som gör en föreställning magisk: den levande orkestern.
Små skavanker till trots är helheten lyckad och Snödrottningen kan mycket väl bli en mångårig publikfavorit i stil med Nötknäpparen. Redan nu har den gjort publiksuccé och ledningen överväger att lägga in fler föreställningar.