Bokrecension: Innan skuggorna hinner i kapp
Göran Rosenberg har skrivit om sin far, som överlevde Förintelsen men inte orkade fortleva i det blonda framtidslandet Sverige.
Albert Bonniers förlag 2012
Sakprosa
Ett slags sorgearbete skulle man kunna säga att det är – journalisten, författaren och debattören Göran Rosenbergs omsorgsfullt lagda pussel där han förser sin far med en berättelse och den egna familjehistorien med något mer än bara konturer.
Ett alldeles enkelt projekt är det inte eftersom fadern dog när sonen Göran var bara elva år. Fadern överlevde Auschwitz, befriades från koncentrationslägrens fasor men lyckades aldrig ta steget från överlevnad till fortlevnad och berövade sig till sist livet. Mer än en gång kommer jag under läsningens gång att tänka på Primo Levis bok Fristen – om Levis långa färd hem till Italien från Auschwitz och om svårigheterna att efter befrielsen befria sig från lägervärldens erfarenheter, så traumatiska att de inte låter sig integreras i minnet och därför förträngs eftersom att minnas är outhärdligt.
Misstron mot de överlevande
Också Göran Rosenbergs titel Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz ger vid handen att det handlar om en frist, en kort tid av hopp där en framtid ändå ter sig möjlig innan skuggorna hinner ikapp. Och de kommer inte så mycket inifrån som utifrån, i form av den misstro som ofta mötte de överlevande. Och i spåren av den följde ensamhet och övergivenhet.
Det är det där korta uppehållet med ingredienser av både mirakel och slump som Göran Rosenberg vill undersöka. Uppehållet som tar hans föräldrar, de polska judarna Dawid Rozenberg och Hala Staw, på de överlevandes vingliga färd till Platsen, dvs Södertälje – efter kriget en framväxande industristad några mil söder om Stockholm, genomsyrad av välfärdsstatens optimism. I Södertälje får fadern jobb som rörmontör på Scania-Vabis och modern på Tornvalls konfektionsfabrik. Platsen blir scenen för Projektet, nämligen att bilda familj och skapa sig en framtid.
Arkipelag av tyska slavläger
Göran Rosenbergs föräldrar växte upp i Lodz som nazisterna senare gjorde ett getto av med benäget bistånd från den ohygglige Rumkowski – nogsamt och detaljerat skildrat i Steve Sem-Sandbergs bok De fattiga i Lodz.
Dawid och Hala ”utlevereras” med sina respektive familjer till Auschwitz men förpassas vidare till olika slavarbeten utanför lägret – Dawid och Hala skiljs åt vid selektionsrampen. Vad hände sedan med honom som skulle bli Görans far och henne som skulle bli hans mor men som till skillnad från fadern fortfarande lever?
På en kristallklar prosa, resonerande och understundom med återhållen vrede fogar Göran Rosenberg samman minnesskärvorna av familjehistorien med myndighetsdokument i en bok som till största delen är skriven i du-form, i dialog med den frånvarande fadern.
Det är både en historisk faktabok och en roman – som en hybrid av reseberättelse och barndomsskildring. Reseberättelse därför att Göran Rosenberg gör om faderns resa från Polen via slavläger i norra Tyskland till Sverige. Auschwitz är ett välbekant faktum, mindre känt är kanske den arkipelag av tyska slavläger som fanns på orter som förblivit obemärkta. Han följer tågspåren, också de som inte längre finns, uppsöker dessa obemärkta orter där mycket lite minner om ett besudlat förflutet och han färdas i spåren av slump och tillfälligheter som så småningom leder fram till hans egen tillblivelse.
Södertälje, femtiotal
Dessa tunga strövtåg kontrasteras med detaljerade skildringarna av den framväxande storstaden Södertälje under femtiotalet, dess doft av strukturerat samhällsbygge och framtidstro – en tid när allt bara skulle bli bättre och där lille Göran (som ges ett helsvenskt namn) och hans jämnåriga ska komma att utgöra det svenska välfärdssamhällets första generation. Den värld som föräldrarna kom från var utplånad och i det blonda framtidslandet med granskog, havsbad och så småningom egen bil blir faderns hemlöshet allt större.
Genom sin familjs historia skapar Göran Rosenberg ett spann inte bara i tiden utan också mellan väldigt skilda världar. Inte minst påtagligt blir detta i beskrivningen av hur tyskspråkiga förtroendeläkare i Sverige konstaterar att faderns allt djupare depression och psykiska problem inte går att hänföra till Auschwitz, att han ”tydligt överdriver sina besvär” och därmed inte har rätt till det skadestånd efter Auschwitz som den tyska förbundsstaten i vissa fall betalade. Det är en fasansfull beskrivning av den cynism och aningslöshet som på nytt selekterade de redan en gång selekterade, en misstro som kunde vara dödlig för dem som en gång överlevt.
Göran Rosenberg skriver: ”Jag tror att steget från överlevnad till fortlevnad kräver denna till synes paradoxala förening av individuell bortträngning och kollektiv erinring. Ni kan bara blicka framåt om världen blickar tillbaka och erinrar sig varifrån ni kommer och ser spåren som ni för vidare och förstår varför ni ändå lever.”
Göran Rosenbergs djupt personliga bok är en stark och tankeväckande läsupplevelse. En nyttig påminnelse om vikten av just kollektiv erinring.