Bokrecension: Sega sanningar om biffen och kotletten
Den finländska köttproduktionen finns nu mellan två pärmar. Även om konsumenten får kött på benen ger boken få konkreta råd vid kyldisken.
Atena kustannus, 2012
Varför är det bara aktivister som avslöjar brister i den finländska livsmedelsindustrin, undrar journalisten Elina Lappalainen i inledningen till Syötäväksi kasvatetut (Uppfödda för att ätas). Finns det inget för journalister att gräva i? Är våra problem inte tillräckligt mustiga?
Utöver djurrättsaktivisternas smygfilmer från finländska svingårdar har internationella bästsäljare som Äta djur av Jonathan Safran Foer, Fast Food Nation av Eric Schlosser och The End of Food av Paul Roberts fått upp allt fler ögon för den industriella djuruppfödningens baksida. De svenska journalisterna Daniel Öhman och Malin Olofsson vid Sveriges Radio fick stora journalistpriset i fjol för sin serie och bok Matens pris med motiveringen att de hade avslöjat ”det orimligt höga pris som djur, människor och miljö betalar för vår billiga mat”.
I de här böckerna läser man om enorma hallar med långt förädlade djur, små marginaler och bristande säkerhet. Men vad har det med Atrias griskotletter och Saarioinens kornbroiler att göra, kan man fråga sig. Varför ska man ha dåligt samvete för att man äter kotletterna från Nurmo om problemen finns i Nederländerna?
Nu finns svaren som de upplysta konsumenterna har efterlyst. Elina Lappalainen har samlat allt som kan sägas om den finländska köttproduktionen i dag – och tyvärr lite till. För att orka igenom de 347 sidorna, där förklaringarna finns utportionerade, behövs ett genuint engagemang. I motsats till de internationella bästsäljarna är det här inte en bok man sugs in i tack vare ett populistiskt och dramaturgiskt fungerande upplägg. Det är en bok man läser för att man vill veta.
Mjölk från fria kor
Elina Lappalainen tycks understryka sin neutralitet genom att låta alla komma till tals. De som forskar i djurens välbefinnande berättar om kalvarnas smärta när hornen bränns bort och kultingarnas plåga när de kastreras. Broilerimportören redogör för satsningarna på starkare ben. Ladugårdsägaren förklarar vilka fördelar han ser med att korna står i sina bås i stället för att gå fritt.
Boken går systematiskt igenom hönor, broilrar, grisar och kor, allt från inseminering till slakt. Ibland blir det väl tekniskt och detaljerat. Samtidigt är det hömängden och golvmaterialet som påverkar djurens konkreta välbefinnande.
Lappalainen efterlyser nya konsumentmärken som skulle signalera att djuren har haft det bättre än genomsnittet: till exempel mjölk från frigående kor och kött från grisar som bedövats inför kastreringen. Själv tar hon bara ställning i frågor som är allmänt kända problem, till exempel suggorna som inte får röra sig eftersom de skulle trampa ihjäl kultingarna. Men då är hon samtidigt snabb att lyfta fram branschens budskap om de investeringar och den djurförädling som krävs om man som i Sverige skulle besluta att suggorna ska gå fria.
När man som Lappalainen, till skillnad från Jonathan Safran Foer, besöker gårdarna i dagsljus och träffar producenterna är det omöjligt att undgå den mänskliga aspekten. De som bygger en broilerhall eller satsar på en mjölkningsrobot tar en stor ekonomisk risk och får jobba långa dagar. När till exempel nya burkrav införs brukar det talas om hur många gårdar som lägger av, samtidigt som de som är kvar blir större. Större gårdar betyder att ägaren både har ansvar för sina djur och arbetstagare. Det största hotet mot djurens välmående i Finland är kanske inte antalet centimeter per kulting, resonerar Lappalainen, utan risken för att ägaren går in i väggen.
Webbkamera i svinstian
Boken tar också upp de etiska frågorna. Till exempel är äggproduktionen den viktigaste egenskapen när värphönsen avlas fram. Därför avlivas 1,8 miljoner tuppar varje år, kort efter att de har kläckts. Hönorna skulle kunna leva i upp till tio år men bara under det första året värper de tillräckligt bra med tanke på avkastningen. Därför dör även de i förtid.
Vid ägghyllan kommer man förstås ingenstans med funderingar om huruvida djurens liv kan rättfärdigas – om man vill veta vad man ska välja för att understöda det som gör minst skada. Boken rekommenderar de ekologiska alternativen, eftersom man då undviker många av stötestenarna med den traditionella uppfödningen. Men ekostämpeln garanterar inte att djuren har haft det bättre än på en vanlig gård, än en gång beror allt på skötaren. Lappalainen noterar Atrias och Saarionens satsning på att presentera sina producenter men tycker att det inte räcker med ett leende producentpar på förpackningen. Med webbkameror i broilerhallarna, svinstallarna och ladugårdarna kunde konsumenterna med egna ögon följa djurens liv.
Om man utgår från hur lite en vanlig köttätare i dag vet om hur det ska se ut i ett fähus är det här ett befängt förslag. Som konsument borde man fokusera på vilken produktion och vilket företag man understöder snarare än på djuret som ligger på tallriken. Nationalekonomiskt kan man inte tänka att alla gör som Lappalainen och ringer svinproducenten för att kontrollera att det finns torv på golvet, innan man beställer julskinkan.
Import försvårar
Boken tar bara delvis upp det verkliga konsumentperspektivet. Efter att ha läst hundratals sidor om vilka möjligheter det finns inom djuruppfödningen kommer man ändå till att det är handeln som bestämmer vilka produkter vi kan välja mellan. Genom att som S-gruppen importera kött ”om man får klart billigare produkter” tar man in djur som kan ha fötts upp under helt andra omständigheter än kycklingarna i Nurmo. Samtidigt pressar handeln ner priset på de inhemska produkterna när allt större volymer köps upp för att säljas under handelns egna varumärken.
Om man kan välja mellan Atrias kotletter, Rainbow-kotletter och billiga danska kotletter i Alepa kan man fråga sig varför Snellman skulle våga satsa på kotletten från den bedövade kultingen. Kanske förbättringar trots allt bara kan komma genom den reviderade djurskyddslagen, som är under beredning.
I förlängningen innebär det i så fall att vi konsumenter inte behöver veta hur det ser ut i Nurmo, och att journalisterna kan gräva i handeln i stället.