Operarecension: Människor i väntrummet
OPERA
Regi: Vilppu Kiljunen, scenografi: Antti Mattila, kostym: Piia Rinne, ljus: Jukka Kolimaa, maskering: Riina Laine, ljud: Maija Turunen. I rollerna: Juha-Pekka Mitjonen, Åsa Thyllman, Malin Döragrip, Janne Hautsalo, Katariina Heikkilä, Mikko Sateila, Emili Losier, Päivi Pylvänäinen, Tatjana Kopaca, Petri Vesa, Olli Rasanen. Sibelius-Akademins operaorkester, dir. Markus Lehtinen. Uruppförande i Musikhuset, Sonoresalen 16.11. Visas till 24.11.
Det är bäst att gå rakt på sak: Sibelius-Akademins produktion av Gian Carlo Menottis opera Konsuln är mycket imponerande musikteater, en förträfflig tolkning av ett mästerverk.
Italienskfödda Menotti (1911–2007) emigrerade som tonåring till Förenta Staterna. Konsuln, som uruppfördes 1950, blev den mest kända bland hans många operor. Menotti fick Pulitzerpriset för Konsulns musik, där musikalinfluenser, allusioner till Puccini och modernistiska drag förenas.
Berättelsen är en renodlad tragedi. John och Magda Sorel lever i en diktatur där hemliga polisen övervakar medborgarna. John, som tillhör motståndsrörelsen, blir tvungen att fly över gränsen. De planerar att Magda ska med hjälp av konsulatet följa efter med deras sjuka son.
På konsulatet försöker Magda – med en skara andra hoppfulla – förgäves få tala med konsuln om sin desperata situation. Barnet dör, John grips och Magda begår självmord.
Gråt blandat med skratt
Solisternas nivå var hög, särskilt bland kvinnorna. Åsa Thyllman, som studerar vid Operahögskolan i Stockholm, var en alldeles gripande Magda. Thyllmans sopranröst tycks ha närapå sensationell dramatisk potential.
Malin Döragrip och Katariina Heikkilä gjorde fina roller som Johns mamma och konsulns nästan obevekliga sekreterare. Nog var också Juha-Pekka Mitjonen karismatisk som frihetskämpen John.
De mångskiktade ensemblenumren kan alltid finslipas vidare, men de fungerade redan nu riktigt bra. Allt var i ordning även i orkesterdiket.
Den visuella dimensionen – miljöerna och karaktärernas utseende – bidrog till den tryckande stämningen. Regissören Vilppu Kiljunen behärskar såväl de intima scenerna i familjen Sorels anspråkslösa lägenhet som de absurda gruppscenerna i konsulatets väntrum.
Utan Petri Vesas knäppa illusionist hade helheten kanske blivit patetisk, men nu var gråten och skrattet i balans. Bara dödsdansen i slutet av operan förblev en aning vardaglig, när den kunde ha utgjort dramats magiska höjdpunkt.
Den universala och alltid aktuella berättelsen om förtryckta människor väcker svåra frågor. Är det själviskt att vara modig och meningslöst att offra sig? Är byråkratin nödvändig för att upprätthålla ordning, när kön av dem som behöver hjälp är ändlös? Gå och se Konsuln.