Bokrecension: Nationen eller människorna?
Ska man tänka på välfärd för nationen eller för människorna? Mättar marknaden alla magar? Pia Ingström läser en bra debutroman om nödår.
Siltala 2012
Först är det höst, och fast gäddorna är magra finns ännu närheten och lusten mellan Marja och Juhani, någonstans vid en sjöstrand i det inre av Finland hösten 1867. Och på Skatudden tar fattigläkaren Teo för sig av den prostituerade han kallats att undersöka. Men de magra gäddorna förebådar katastrof, och den sinnliga njutningen kan till slut inte heller hindra Teo från att se den.
Debutanten Aki Ollikainens roman Nälkävuosi är tätt och effektfullt komponerad. De första kapitlens erotik, som först känns mera pornografiskt är litterärt motiverad, får sin motpol i döden som så småningom överskuggar allt. Den handlar om svältens år 1867–68. I storfurstendömets huvudstad spelar biträdande kamreren Lars Renqvist schack med sin bror Teo.
”Man måste offra bonden”, är Lars ståndpunkt. Och nödårets matförsörjning skall skötas av marknadskrafterna, det vill säga handelsmännen, inte genom nödhjälp. ”Lika gärna kan du vänta dig att prästen skall dela med sig av sina två
livklädnader åt sin nästa som att handelsmannen skall mätta de fattigas munnar”, protesterar Teo. Låter motsättningen bekant?
Hundkött mellan tänderna
Det stora perspektivet representeras av kamrer Renqvist och Senatorn (med drag av J.V. Snellman) som tänker i termer av myntreform, järnvägar, sysselsättning, arbetskraft, nation och folk.
Samtidigt någonstans inne i landet: Marja drar med barnen Mataleena och Juho ut på tiggarstråt, kvar i stugan blir Juhani, alltför försvagad av svält för att orka följa med. Kontrasten är slåen-
de och den fungerar.
Ollikainen beskriver Marjas och barnens tröstlösa hungervandring i grå snödager och iskyla med hemsk noggrannhet och åskådlighet, inte kliniskt men med grym poetisk skärpa. Marja vill till Sankt Petersburg, för hon kan inte föreställa sig att där skulle råda hungersnöd, men så långt kommer hon aldrig. På vägen möter hon andra eländiga, bland dem pojken Ruuni som dör i drivan med en hårig bit hundkött mellan tänderna.
Hungern reducerar människan till desperat biologi, och kylan kan ingen besegra: ”Marja känner hur hennes kropp faller samman. Hon släpper taget om Juhos hand. Hon faller i en evighet, och hon ser allt förvandlas till ett oändligt snöfält. Sen upphör evigheten. Marken tar inte emot henne mjukt, där väntar den skoningslösa kylan, den eviga snön, som yr upp kring henne när hon slår i marken.”