Teaterrecension: Kompisar i Kervo, vänner i Hagnäs
Text: Mikko Rimminen. Regi: Arto af Hällström. Dramatisering: Aina Bergroth. Scenografi och dräkter: Markus Tsokkinen. Ljus: Aslak Sandström. Ljud: Iiro Iljama. Mask: Pauliina Manninen och Heikki Nylund. På scenen: Sari Puumalainen, Ylermi Rajamaa, Pirjo Luoma-Aho, Timo Tuominen, Elena Leeve, Jani Karvinen, Pekka Autiovuori, Paula Siimes, Antti Pääkkönen, Antti Luusuaniemi.
Premiär på Nationalteaterns lilla scen 7.10.
Mikko Rimminens Finlandiabelönade roman Nenäpäivä har på sätt och vis mycket att erbjuda scenen. När Sari Puumalainens ensamma Irma med flit ringer på fel dörr i ett höghus i Kervo öppnas en värld av egensinniga karaktärer för publiken. Och att skildra fyllon, gamlingar och störiga myspyspar är just det som regissören Arto af Hällström lyckas så bra med på Nationalteaterns scen.
Däremot får af Hällström aldrig riktigt i gång intrigens motor. Enskilda sekvenser klaffar utmärkt men i det stora hela blir jag aldrig riktigt nyfiken på vad som kan tänkas hända härnäst.
Möjligen beror det på att huvudpersonen Irmas motiv förblir dunkla. Förutom att hon uppenbarligen har en änglalik vilja att hjälpa andra görs det aldrig riktigt klart vad som driver henne att knacka på hos främmande folk och göra falska marknadsundersökningar. Den problematiska barn–förälder-relationen som finns där som en antydning spelas heller aldrig helt ut.
Fina typer
Det betyder däremot inte att Puumalainen inte skulle göra ett bra jobb. Hon är genomgo’ och hanterar textens finurligheter väl och bereder dessutom i sin berättarroll plats för de övriga figurerna. Det är trots allt de här luktande eremiterna som gör föreställningen. Favoriten är Antti Pääkkönens rara alkoholiserade enstöring, ”en vanlig Virtanen”, som sitter hemma i Hagnäs och pimplar Lonkero – ”Den är inte så stark som du tror!” Jani Karvinens poligubbe som ber om en slant för att kunna åka hem till sin mamma är också en härlig, igenkännbar typ.
Det är just de specifika detaljerna som lyfter den annars tama pjäsen. När Irma blir inklämd mellan Pääkkönens skäggiga drinkare och Elena Leeves ljuvligt käcka tonåring på en torgbänk medan ljuset mot den bågnade fondväggen så tydligt bildar Runda husets fönsterspäckade fasad uppstår en äkta känsla av den där särpräglade, ibland motvilliga, stadsgemenskapen.