Recension: Fredrik Lång – Av vad är lycka
Fredrik Lång verkar uppleva en frigörelse när han beger sig till avlägsna tider. Den nya romanen rör sig i antiken och är en av författarens bästa, skriver recensenten.
Schildts & Söderströms 2012
Vad består lycka av? Det var en fråga som länge resultatlöst sysselsatte mänskligheten. Numera har den som bekant besvarats, åtminstone i Västerlandet. Lycka är att ha, att äga, och att när som helst kunna skaffa mera, i oändlighet. Just i det läget kan det ha åtminstone filosofiskt intresse att gå tillbaka i historien och se på hur våra förfäder resonerade kring problemet innan det löstes.
Vilket är precis vad Fredrik Lång gör i Av vad är lycka. En Krösusroman. Det är en av hans bästa böcker, den bästa sedan den likaledes antikinspirerade Mitt liv som Pythagoras (2005). Lång verkar uppleva en frigörelse när han beger sig till dessa avlägsna tider; aldrig är han säkrare som gestaltare, aldrig hans språk mera exakt, aldrig förmår han lika mödolöst väva samman idédiskussion med rikt och påtagligt stoff. Och trots att han bygger på källor som de antika historikerna Herodotos och Xenofon är det naturligtvis sin samtid han skriver om, ibland via fräcka anakronismer, ibland mera diskret.
Vad en krösus är vet alla som läst serietidningen Bamse och blivit bekant med Krösus Sork: en stenrik och otrevlig person som utan skrupler utnyttjar sina medmänniskor. Ändå går det till slut illa för honom. Förebilden är den siste lydiske kungen Kroisos, regent på femhundratalet före vår tideräkning innan ett oklokt fälttåg mot perserna gjorde slut på både Lydien och hans regim. Kroisos var enligt legenden världens rikaste man och den förste att ta penningen i bruk. Men han var också självtillräcklig och omdömeslös – och till slut gick han under. På den punkten är legenden och Bamse på samma linje. Bägge vill lära oss någonting. Men vad vill Lång?
Först och främst vill han berätta en god historia. Hans huvudperson och delvis språkrör är en marginell och ganska obetydlig gestalt, den efesiske köpmannasonen Eutykios, som tvingas fly sin hemstad. Hans mål är att döda kungen, som ansvarar för hans systers och moders död. Genom slumpens spel får Eutykios plats som tolk och språklärare vid Kroisos hov i huvudstaden Sardes. Trots att han är ung och okunnig om världens gång kommer Eutykios genom sina språkkunskaper snabbt att hamna i diplomatins centrum. Han får följa med på det ödesdigra fälttåget mot perserna, och blir som grek accepterad även av den nye herren, perserkonungen, som småningom utser Eutykios till maktens representant i hans gamla hemstad.
Intrigen för Eutykios tvärs över Mindre Asien och ger Lång tillfälle att briljera med den historiska romanens mångahanda rekvisita.
Det fattiga och det rika Sardes skildras via den unge tolkens klättring på samhällsstegen, om fälttåget och det stora slaget vid Pteria berättas med en episk brio vars förebild är Tolstoj. När Sardes slutligen faller och därmed Kroisos spelar Eutykios förstås en avgörande roll. Men han får också uppleva att den hämndmission han burit på genom hela romanen får en ny innebörd. Eftersom detta bland annat är en utvecklingsberättelse får Eutykios också möta kärleken, en hjärtskärande upplevelse som bidrar till att göra honom vuxen.
Bokens sista sidor, om Eutykios tid som ståthållare i Efesos, andas stark sorg över människans begränsade villkor och trängda position mellan frihetslust och övermakt.
Trots det ofta ironiska berättargreppet betonar Lång ständigt det hårda livet och den fullkomliga ojämlikheten – mellan herre och slav, rik och fattig, man och kvinna – som råder. Samhället är genomträngt av våld, inte bara genom det hotande kriget utan också i det dagliga livet. Ofrihet, tungt arbete och svält är nästan allas lott.
Och hur blir det då med lyckan? Lång ansluter sig till Bamsepartiet: han ger Kroisos ett fruktansvärt slut. Men mer än detta intresserar honom de konträra uppfattningarna om begrepp som lycka, frihet, värde eller folkvälde hos å ena sidan grekerna, å andra sidan lydierna och perserna, och hur språken styr deras världsförståelse. Det får sitt klaraste uttryck i det berömda mötet mellan atenarnas vise lagstiftare Solon och kung Kroisos.
Kungen, vars osäkra ställning yttrar sig i att han ständigt söker bekräftelse hos orakel och vise män, vill tvinga Solon att erkänna att han är världens lyckligaste man. Men Solon vägrar. Han vidhåller att man inte kan bedöma vilken lycka livet gett innan det är slut, och att måttlighet är bättre än omättligt begär efter rikedom. Vilket naturligtvis gör konungen rasande. Han, liksom hans persiske överman Kyros hävdar den absoluta lyckan i ögonblicket, oberoende av vad som sedan händer. Men när Kroisos efter att han fallit mottar sin dom yttrar han det enda ordet: ”Solon.”