Konstrecension: Gränslös livsbetraktelse
Kuntsi, Inre hamnen, Vasa. Till 27.1.2013.
Egentligen borde inte Johanna Hackmans bilder på hemlösa fungera. Sedda en och en kan de te sig som oskarpa exponeringar i förbifarten, utan kontakt med motivet. Men tillsammans beskriver fotografierna ett liv utan fasta hållpunkter: att ständigt vara på väg och stanna bara när man inte orkar gå.
Det är inte människorna som skildras, utan tillståndet. Följaktligen framträder personerna på bilderna inte heller som ”de hemlösa” eller över huvud taget som någon motsats till ett ”vi”. Hackman betraktar inte livet utifrån, hon bodde periodvis själv på gatorna i de amerikanska och europeiska storstäder där hon fotograferade.
En enda närbild finns i serien. Kvinnan på bilden, eftertänksam och onåbar, utstrålar något nästan heligt. Oskärpan ger allmängiltighet, hon kunde vara vem som helst, hon kunde vara jag.
Hela utställningen på Kuntsi i Vasa är mörk, också rumsligt. Den sparsamma belysningen, noggrant riktad på fotografierna, understryker en sorg över livets villkor. Ljuspunkterna är få.
Sorg är också namnet på en serie bilder tagna efter faderns död. Blekta färgfotografier visar den sörjande kvinnan i en intim sfär: naken på sängen eller med ansiktet mot väggen. Kvinnan som har en far i livet finns inte längre, och känslan av upplösning kryper sig sakta på betraktaren. Avståndet verkar kort mellan privatliv och konst, men bilderna är noggrant iscensatta och bearbetade. Det mildrar känslan av att komma för nära.
Serien Mellan ser däremot ut som en ofokuserad samling bilder ur familjealbumet, även om en bild av fadern på fondväggen – som en altartavla – är en fin hyllning.
På motsvarande vägg i rummet bredvid hänger en bild av fotografen själv, uppmärksam på livets andetag. Helheten Andningar är en komposition av natur, ultraljud och människan i färg och svartvitt och bildar ett stycke visuell poesi. Ett oroligt porträtt av mänsklig existens, med konstnären i huvudrollen.