Bokrecension: Tankspridd roman om en ockupation
När Sofi Oksanen för en dryg månad sedan gav ut sin nya roman, Kun kyyhkyset katosivat, kunde man av mottagandet i pressen få för sig att det handlade om något slag messiansk historisk uppenbarelse och inte en roman. Pia Ingström är tveksam.
Roman
Like, 2012
Sofi Oksanen är en stor litterär stjärna och har ärligt förtjänat sin stjärnstatus med Utrensning (2008). Den var en chockerande, helgjuten och tät roman om kvinnor i det sovjetockuperade Estland.
Sedan Utrensning utkom har Oksanen förutom att ta emot en rad pris hunnit med en väldig massa PR-arbete och litterära kringsysslor: otaliga uppträdanden, ceremonier, intervjuer, sångtexter, kolumner, ett förlagsgräl och förlagsbyte. Hon grundade också det egna förlaget Silberfeldt för att kunna ge ut en ny finsk utgåva av Alexander Solsjenitsyns Gulag-arkipelagen.
Somliga höjde på ögonbrynen när förläggaren Oksanen satt och signerade Solsjenitsyns roman på bokutgivningen, men en av de stora dagstidningarna utnämnde Oksanen till nationens frälsare. Under rubriken ”Rena oss, författare!” och ett stort foto på Oksanen, iförd svart spetslinne och utsträckt på en soffa, skriver Aamulehtis nyhetschef Matti Posio: ”Vår historiska moral är nu i händerna på en violettlockig kvinna som kamerorna älskar [och som skall] skura bort finlandiseringens fläckar och rena vårt samvete som ett demokratiskt land där mänskliga rättigheter respekteras”. Oksanen skall alltså sona finländarnas brott att veta men vägra erkänna vad som pågick i vårt södra grannland under sovjettiden.
Hon är också en utomordentligt skicklig marknadsförare som förstått att utveckla sin författarpersona som säljande produkt. Vill den finska offentligheten ha henne som historiemessias i stället för som vanlig dödlig romanförfattare, så varför skulle hon tacka nej? I stället har hon låtit sy upp några snitsiga dräkter i uniformsstil för att komplettera ungdomens gotiska stuk, och bokat kalendern full.
Oksanen-kryssning
I slutet av augusti utkom så den nya romanen om det ockuperade Estland, Kun kyyhkyset katosivat. Samtidigt hade Antti Jokinens filmatisering av Utrensning premiär. Den nya romanen var bara en ringa komponent i mediecirkusen kring utgivningen. Press och allmänhet fick köpa biljetter för 200 euro till en Oksanen-kryssning över Finska viken och gå på releasefesten med tillhörande seminarium i Tallinn, Oksanen var stjärnan på ett historikerseminarium i Hangö, Oksanen öppningstalade på ett seminarium om propagandafilm, etc. etc.
Första upplagan av Kun kyyhkyset katosivat såldes snabbt ut, och andra upplagan skall ackompanjeras av Oksanens turné Finland runt i november.
Men vad finns då att säga om själva boken? Historien om frihetskämpen och skogsbrodern Roland och hans kusin Edgar, opportunisten som manövrerar genom tyskockupationens och sovjetväldets Estland från 1941 till 1966 är spännande men bitvis överraskande gles och fragmentarisk. De första 150 sidorna lovar mer än de återstående 200 håller.
Utan tvivel är bokens teman historiskt autentiska och relevanta. Men de löds aldrig riktigt ihop till en berörande roman, så som skedde i Utrensning. I den samverkade språk, detaljmotiv och tematik suggestivt och oemotsägligt, och berättelsens uppbrutna kronologi tedde sig alldeles organisk och nödvändig för den psykologiska fördjupningen.
Den språkliga gestaltningen i den nya romanen är ojämn och ställvis irriterande tankspridd, och Edgars kameleontiska identitetsväxlingar på vägen från tyskvänlighet via Sibirien till KGB-medlöperi och historieförfalskning hade förtjänat att bli omsorgsfullare utforskade.
Nu beskrivs han från första början som en person som sitter fast i tvånget att förfalska sig själv, eftersom verkligheten – hans homosexualitet – är omöjlig. Som om all hans moraliska perversitet, varv på historiskt varv, hade vridits i gång av en sexuell avvikelse? Med kännedom om Oksanens tidigare produktion har jag ändå svårt att föreställa mig att det är så hon menar.
Sex som läsgodis
Jag störs över huvud taget lite av sexualfundamentalismen i personskildringen. Också Edgars olyckliga hustru Juudit verkar drivas genom den ena ockupationen efter den andra med könet före, nervös och Pervitinknaprande. Det är någonting lite spekulativt, sex som läsgodis, över det här. Samtidigt är berättelsen om henne och hennes SS-Hauptsturmführer onekligen en sensuell och tragiskt komplicerad ockupationsromans.
Kun kyyhkyset katosivat öser ur ett enormt historiskt material, och belastas av ett större persongalleri och en mera invecklad intrig än Utrensning, vilket – jämte den ovan nämnda fullbokade kalendern – verkar vara en del av problemet.
Här finns transportpartier som är skrivna rakt upp och ner som den enklare sortens thriller, medan andra djupnar i gestaltning och flerskiktad reflektion. Och när intrigens alla trådar skall knytas ihop och den dramatiska nyckelgåtans lösning avslöjas på 1960-talet, flockas fler och fler personer på sidorna som statister och birollsinnehavare. Det blir mera myller än djup, och klart halvdant.