Teaterrecension: Dans av kött och blod
Koreografi och regi: Hanna Brotherus. Regiassistent: Anna-Kaisa Niinikoski. Scenografi och ljus: Kaisa Salmi. Musik och ljudbild: Mikko Kuustonen, Marzi Nyman, Dimitri Paile, Jukka Perko. Kostymdesign: Hanna Brotherus, Kaisa Salmi. På scenen: Sonja Ahlfors, Marja Airola, Laura Koistinen, Eija Sipinen, Joanna Wingren.
Blaue Fraus premiär på Maria sjukhus 11.10.
Vi drar tunna blå plastskydd över skorna och uppmanas välja rum efter språk – svenska eller finska. En märklig känsla infinner sig. Som om golvets vita kakelplattor som vi hasar fram på var impregnerade i en lätt ängslighet. Sjukhuset är utan tvivel en laddad skådeplats.
I fjol bidrog koreografen Hanna Brotherus med två starka stycken samhällsteater. Både Paperiankkuri och Paperisilta var samarbeten mellan scenkonstnärer, personer som fått asyl och personer som ännu väntade på besked på Byholmens flyktingmottagning.
Också föreställningen I stopped my body på Maria sjukhus rymmer icke-professionella skådespelare. Eija Sipinen och Marja Airola har insjuknat i cancer och tillfrisknat. De har en oerhört stark scennärvaro och publikens vetskap om deras erfarenheter gör att en bit av verkligheten hamnar på teaterscenen. Man kan inte titta bort – och man vill inte.
Den övriga ensemblen består av Blaue Fraus Sonja Ahlfors och Joanna Wingren och dansaren Laura Koistinen. De gestaltar anhöriga, de som förlorat någon, de friska som är nyfikna, rädda eller helt enkelt undviker tanken på döden.
Hår och tårar
Starkt och sinnligt inleds föreställningen med Brotherus text om förlusten av sin syster. En monolog av kött och blod, silkeslent hår och svarta tårar.
Ahlfors, Wingren och Koistinen klädda i pälskappor framför en melankolisk dans i det gula höstljuset. Då och då kliver de in i högen av löv spröda som cornflakes.
Vi uppmanas byta rum där föreställningens kanske starkaste scen spelas upp. På begravningen vill de sörjande kvinnorna, upptagna med gråt och gravljus, inte konfronteras med Airolas figur, en humoristisk, fnissande typ som utan framgång söker kontakt. Men i situationskomiken tittar också allvaret fram. Vi blundar för förgängligheten och försöker glömma bort att de förmultnade höstlövens öde också är vårt.
Det är ändå synd att det är skådespelarna som står i förgrunden under största delen av föreställningen. Det gör att perspektivet blir mer allmänt än personligt och svårare att knyta an till. Det känns som om det finns berättelser på scenen som aldrig förtäljs eller iscensätts.
De kraftfulla dramatiska rörelserna kännetecknar Brotherus som koreograf. Kropparna slungas i diagonaler över golvet som det var havets vågor som frammanade de häftiga kasten. Under föreställningens andra halva känns koreografin emellertid upprepande och monoton. Jag saknar känsliga detaljer.
Mot slutet gör Koistinen ändå en effektfull entré i röd klänning. Rörelserna är återigen köttigare: den krökta ryggen och det hiskeliga sågljudet ger mig kalla kårar.
Kaisa Salmi skapar mäktiga teaterrum i sjukhussalarna genom den lyhörda ljussättningen och de symboliska föremålen som effektfulla accenter. Spjälsängarna i taket påminner om mysteriets motsägelsefulla karaktär – att liv gror efter död.