Teaterrecension: Borttappade människor
Bearbetning för scenen av Markus Nummis roman Karkkipäivä, Anna Viitala. Regi: Pekka Milonoff. Dekor: Eeva Ijäs. Dräkter: Niina Pasanen. Ljus: Kari Vehkonen. Video: Immanuel Pax. Musik, ljud: Joonas Pirttilä, Juhani Saari. Maskering: Leila Mäkynen. I rollerna: Laura Malmivaara, Vilma Melasniemi, Juho Milonoff, Niko Saarela, Eeva Soivio, Pekka Valkeejärvi.
Urpremiär på Kom-teatern 3.10.
Regissören Pekka Milonoff har lyckats strålande med konststycket att förvandla Markus Nummis mångbottnade, utmanande roman Karkkipäivä (2010) till en scenisk version i samarbete med Anna Viitala som bearbetat texten.
Det handlar nämligen här om komplicerade personrelationer, kaotiska liv, narcissistiska syndrom, ett barns flykt in i en fantasivärld som samtidigt är verklighetsrelaterad, könsfördomar, socialvård och barnskyddsbyråkrati.
Gradvis tar föreställningen fram de splittrade livsödena, placerar in dem i ett socialt, makrostrukturellt sammanhang och utvecklar det tragiska, dramatiska händelseförloppet som också innehåller vissa ljuspunkter.
Prinsessa i husarrest
I ett förortsområde, som förtjänstfullt illustreras av växlande bilder i fonden, stöter den något tillbakadragna författaren Ari Anttila, i Pekka Valkeejärvis stringenta tolkning, på den borttappade pojken Tomi som i sin fantasivärld vill vara Tok Kilmore. Juho Milonoff gör denna Tok Kilmore till en känslig pojke som vill rädda den instängda prinsessan. Tok har inte pengar att betala för sitt godisinköp vid kassan. Ari Anttila ingriper och så börjar Tok klamra sig fast vid honom. Småningom visar det sig att Toks föräldrar är utslagna individer som inte kan ta hand om sin son.
å ett annat problemplan finns Ari Anttilas granne, den neurotiska Paula i Laura Malmivaaras mycket intensiva, emotionellt laddade gestaltning. Det visar sig att den nojiga Paula, som jobbar som planerare av butikskedjor och hela tiden har ett behov av att videofilma sig själv, faktiskt håller sin dotter (Tok Kilmores prinsessa) i husarrest.
Förmedlar känslor
Bland de olika nivåerna i föreställningen finns också Eeva Soivios barnskyddsombud Katri Korhonen som av och till dyker upp och presenterar dystra fakta om socialvården. Vilma Melasniemi och Niko Saarela hoppar in i olika roller under spelets gång.
Hela detta komplexa, psykologiska, ångestdrypande och associationsrika spel mellan de olika aktörerna, det kaos och de tragedier som finns här både på privatplanet och i den offentliga sfären lyckas föreställningen förmedla på ett mycket känsloladdat sätt.