Bokrecension: Fyllig skräckfantasi
Kaj Korkea-ahos nya roman Gräset är mörkare på andra sidan rör sig på skräcklitteraturens marker. Men boken erbjuder mycket också för den som tycker att en by i Österbotten är intressant nog i sig.
ROMAN
Schildts & Söderströms 2012
Kaj Korkea-ahos nya roman Gräset är mörkare på andra sidan blandar övernaturligt och realistiskt i rejäla doser. Den är också tjock och lätt att slukläsa, som böcker i den samtida skräckgenren bör vara.
Den kan tilltala läsare som lärt sig av John Ajvide Linqvist hur vampyrer och zombier hör hemma i vardagen. Men den erbjuder mycket också för dem som tycker att en by i Österbotten är nog så intressant övernaturliga inslag förutan.
Fyra unga män, barndomsvänner, återser varandra i hembyn. Benjamin har förlorat sin sambo Sofie i en trafikolycka. Sofies bror Loke, som trots sin stamning gjort succé med ett eget radioprogram, kommer från Helsingfors hem till begravningen. Det gör också folkloristen Christoffer, en bög som stigit ur skåpet men enligt sin trolovade Redas har den patetiska vanan att titt som tätt be om ursäkt för det och gå in tillbaka. Den fjärde medlemmen i ”sjacket”, som pojkgänget kallat sig i barndomen, är prästen Simon som just gjort bort sig i byevenemanget Storsjöarloppet.
Den namnlösa fasan i sammanhanget heter Raamt, ett slags Mårran-lik kuslig uppenbarelse hemmahörig i den lokala folkloren. Christoffer skriver på sin pro gradu-avhandling om Raamt, men kommer närmare sitt ämne än han räknat med.
Korkea-aho skriver lätt och ledigt, så det ibland blir alldeles för många ord – detaljbeskrivningar av konkret ditt och datt och inexakt dribblande som säkert hållit i gång skrivandet men kunde ha strukits i redigeringen.
Detaljrikt
Å andra sidan finns här en rikedom av uttrycksfylla detaljer. Lokes och Christoffers hemkomster skildras med fin tragikomisk fyllighet. Christoffers stackars hopplösa mamma som gråter och gråter för att sonen skall gifta sig med en man. Tystnaden, den groteska pappan och de svåra minnena som möter Loke när han stiger in i barndomshemmets kök. Spänningarna mellan bröder, mellan den som stannat kvar och den som begett sig bort. Religionen, häftig och kroppslig i sin frikyrkliga väckelsevariant. Karakteristiker och repliker som sitter klockrent rätt, som Redas beskrivning av Christoffers bror med sina evinnerliga unkna skämt: ”Han gör ingenting gladare eller bättre. Han fjärtar och finns.”
Och aldrig har jag stött på en så uttrycksfull och sakkunnig beskrivning av stamning – hur den känns och hur den låter – som i den här romanen. Sällan har jag läst så bra och raka beskrivningar av sexuellt begär i en finlandssvensk roman som här.
Korkea-aho väljer också ogenerat sida. Här är det homosexualiteten som rymmer trevnaden, glädjen och vaniljsexet, medan heterosexualiteten får härbärgera våldet och perversionerna. Men på det hela taget är det här ingen nattsvart historia, här finns humor, vänskap och hopp i rikliga mått mellan de morbida inslagen.
Orolig trettioåring
Romanen har också en dimension utöver den träffsäkra detaljens. Fyra existentiella predikament ska gestaltas, alla med sin egen komplikation. Huvudpersonerna börjar närma sig trettio, åldern då också den frivilligt rörliga och akademiskt inriktade brukar känna av kravet att i någon bemärkelse ”bli färdig” eller ”hitta hem”. En orolig fas, lika lämplig som tonåren för den poltergeistaktiga välvning som de fyra kontrahenterna på olika sätt förnimmer under de försommardagar de återförenas i Gränby.
Berättelsen svåraste uppdrag blir att ända till sista sidan av alla 420 balansera sitt stora allvar mot skräckfantasins svarta lek och bisarra humor, mot Raamt och den hyperboliska uppenbarelsen av det övernaturligas sanna väsen. Mot slutet känns det som om författaren lite våldfört sig på sitt material för att forcera in det i intrigtratten och få till en upplösning. Ett rimligt slut lyckas väl någorlunda – en övertygande beskrivning av den namnlösa fasans klimax brukar också de skickligaste gå bet på.
Men det här förtar inte särskilt mycket av min glädje över den här boken. Den är skön att läsa, tragisk och ibland dovt rolig, generös och klart begåvad. Den visar att Korkea-aho kan flera saker, och därmed kan välja bland och kombinera många genrer också framöver; psykologisk realism och psykologisk thriller, epik och gotik, relationsroman och sedeskildring.