Teaterrecension: Familjegrus i glashus
Text och musik: Brian Yorkey & Tom Kitt. Översättning: Fredrik Fischer, Linnea Sjunnesson, Jan Nåls. Regi: Victoria Brattström. Scenografi, dräkter: Linda Wallgren. I rollerna: Johan Aspelin, Anna-Maria Hallgarn, Samuel Harjanne, Sören Lillkung, Markus Lytts, Mikaela Tidermark. Orkester: Ralf Nyqvist (kapellmästare), Patrick Lax, Stefan Lindblom, Alexei Meidzof, Eero Paalanen, Jyrki Paalanen/Johanna Toppinen. Premiär på Wasa Teater 22.9
En kvinna står i ångest och sjunger ”var är mitt liv?” medan hon funderar på att slänga alla sina pillerburkar. Inramad av ett arkitektritat hem i två våningar med designmöbler och allting vitt i vitt som inredningstrenden föreskriver.
Att den som står där och sjunger är ett musikalproffs från Sverige som heter Anna-Maria Hallgarn är en lyckträff för Wasa Teater. En sångerska av den kalibern och med den sceniska närvaron och trovärdigheten behövs i huvudrollen i den möjligen något upphaussade men ganska annorlunda Broadway-musikalen Next to Normal.
Det ovanliga och angelägna är temat: psykisk ohälsa hos en medelålders kvinna. Och att detta skildras så närgånget och realistiskt. Handlingen kretsar kring Dianas vacklande mentala tillstånd (diagnos bipolär) och den dysfunktion som också annars råder i familjen. I botten finns ett svårläkt trauma som gäller sonen Gabriel. Många kommer att känna igen sig eller förstå andra bättre.
Textförfattaren Brian Yorkey mixar rejält. Djupaste allvar med ironi och humor. Självdestruktiva handlingar och elchocker med budskapet att kärlek finns trots att den kostar sorg och vågar man bara se saker som de är finns det hopp. Somt uttrycks rakt på sak, somt låter kliché. Något att bita i för översättarna, som ibland fått kämpa med rimmen.
Rock och pop som grund, jazziga inslag, ballad, en stråksektion, däremellan ljudeffekter. Next to Normal är ett familjedrama av klassiskt amerikanskt snitt som till bredden fyllts med musik. Sångnumren flyter ihop med dialogen, som nästan enbart framförs sjungande.
Att få detta att kännas någorlunda naturligt i en kontext av vardagsliv är ett konststycke rikssvenska gästregissören Victoria Brattström lyckats med.
Föreställningen är en väloljad helhet med driv och flyt. Stadigt förankrad i likaså rikssvenska Linda Wallgrens scenografi, där fasaden är transparent som i ett glashus.
Som Dianas stöttande men känslomässigt avstängda make ses Sören Lillkung. Dennes operabakgrund krockar ibland hörbart med det rockiga i musiken, medan Hallgarn rör sig obehindrat i genren. Den dissonansen ger extra dimension åt skildringen av ett äktenskap i kris.
Dottern som farit illa av problemen och säger att någonting nästan vanligt vore okej görs både bildlikt och bokstavligen tonsäkert av Mikaela Tidermark, även hon lånad från Sverige. Ensemblen i övrigt är Markus Lytts som sonen vars närvaro ofta vållar plåga, Samuel Harjanne som dotterns pojkvän samt Johan Aspelin som två lätt karikerade representanter för psykiatrin.
Tony Kitts kompositioner är något av en provkarta på lättlyssnad, lite anonym och jämntjock ”Americana”. Sexmannaorkestern inklusive kapellmästare Ralf Nyqvist levererar kvalitet och dynamik alltigenom, men själva melodierna saknar den där omedelbara wow-effekten. Kanske behövs flera lyssningar, eller så är det en smaksak.
På premiären strulade ljudtekniken en del, vilket dessvärre framhävde mera ansträngda röstlägen hos vissa manliga sångare och fick volymen att skära i öronen. Men sånt borde ju lätt gå att justera.