Filmrecension: Mannerheim i kenyanskt rollspel
Den i Kenya inspelade lågbudgetprodukten Marskalken av Finland kunde lika gärna ha hetat Kalles kärleksbekymmer eller Pelle i valet och kvalet. Men indignerad behöver man inte bli. Allt ståhej bör ses i ljuset av dagens medieklimat och marknadsföring.
DRAMA
Manus: Emma Taulo, Sam Kihju. I rollerna: Telley Savalas Otieno. Beatrice Wangui, Jacky Vike.
Som vi alla vet görs det stup i kvarten påkostade men historiskt helt värdelösa kostymfilmer. Och nu för tiden kan rentav Abraham Lincoln dyka upp som vampyrjägare. Men det är inte bristen på pengar utan på idéer och skaparkraft som gör Mannerheim på kenyansk mark till en väldigt torftig historia. Inledningen är i och för sig fyndig då kenyanska barn samlas för att höra berättelsen om en stor hjälte men ändå kluven människa och försöker leva sig in i detta universella rollspel.
Ändå blir konflikten mellan hans krigarjag och privat- liv av noll och intet värde då Mannerheims (Telley Savallas Otieno) förehavanden med kvinnorna, hustrun Anastasia (Beatrice Wangui) och Kitty Linder (Jacky Vike), är vardagligt kärleksgnabb som ställer allt annat i skuggan. Som en väv i en universell fabel, låt vara för barn, är det i lättaste laget. Var blev alla spörsmål om klasser, nationalitet, identitet och ideologi? Om krig, eller inbördeskrig, som förenar folk och skapar barriärer?
Det finns som sagt ingen anledning att se rött när den vite generalen tolkas av en svart aktör. Eller att kritisera de sympatiska skådespelarna. Då en afrikansk man bosatt i Finland blev tillfrågad vad han tyckte om saken ansåg han det vara lika odramatiskt som när en egyptisk drottning som Kleopatra spelas av Elizabeth Taylor. Så kan man ju se på saken.
Men då man nu vill betona själva berättandet och försöka ge sagan en universell bärvidd borde man kanske ändå ha dröjt vid svårigheten i att överföra och förmedla nationella myter till en annan kultursfär. Vad är sist och slutligen det afrikanskt angelägna med Mannerheim?
I stället för att se ståhejet kring filmen, egentligen ett billigt reklamtrick, som ett tecken på låg finländsk självkänsla är jag för min del polemiskt benägen att skönja stänk av västerländsk neokolonialism i projektet.
Man minns många estetiskt påvra afrikanska filmer som ändå varit förankrade i en folklig berättartradition och ärligt och uppriktigt försökt lyfta fram kontinentens egna problem. Hellre hade jag sett en berättelse om den kenyanska Mau-Mau-rörelsen än om Mannerheim.