Teaterrecension: Kungen är död
Ambitionerna är höga för Nationalteaterns 140-årsjubileumsföreställning som ska skildra en familj och två generationer. Den tematiska utgångspunkten i Patriarkka träffar rätt, men texten lyckas varken gestalta det stora eller det lilla fullt ut.
Text och regi: Juha Jokela. Dramaturgi: Minna Leino. Scenografi: Teppo Järvinen. Dräkter: Auli Turitainen. Video: Timo Teräväinen. Ljus: Ville Toikka. Ljud: Tommi Koskinen. Musik: Juha Järvinen, Tommi Koskinen. På scenen: Raimo Grönberg, Heikki Pitkänen, Kirsti Wallasvaara, Minka Kuustonen, Juha Varis, Pirjo Määttä, Kristiina Halttu, Antti Luusuaniemi, Juha Muje, Kaija Pakarinen. Urpremiär på Nationalteaterns stora scen 19.9.
Hyvät herrat var en tv-institution under min barndom på nittiotalet. Det som slår mig när jag ser Juha Jokelas nya pjäs är hur illa de nakna svettiga Paukku och Tollo som konspirerar på bastulaven skulle sitta i tv-rutan i dag, till och med som satir.
Tiden är en annan och det vill Jokela beskriva genom sin skildring av patriarkens fall. Kekkonen, Koivisto, Lipponen med flera har klivit av tronen. Den enväldiga manliga ledarens tid tycks vara förbi och nu ska makten axlas av ”apolitiska sjuttiotalister”, något som Raimo Grönbergs socialdemokratiska byggingenjör, sextiofemtaggaren Heimo, känner oro över. Makten fördelas intrikatare i den värld han möter – det räcker inte längre att vara Sorsas man, näringslivets lobbare är mer inflytelserika.
Som motpol till Heimo fungerar sonen – sjuttiotalisten. Heikki Pitkänens Jarno är en ”mjukis” som jobbar på tankesmedja och som också bidrar i hemmet.
Samhällsmedveten
Patriarkka är Nationalteaterns specialbeställda 140-årsjubileumsföreställning. Tematiskt klär pjäsen, som Jokela både skrivit och regisserat, teaterns nya samhällsmedvetna linje. Det radioaktiva kärnavfallet som far och son debatterar är en effektiv bild för hur politiska beslut ärvs från en generation till en annan. På det privata planet tangerar Patriarkka känslan av att inte våga släppa taget, vilket trots allt är oundvikligt. Som Leonard Cohen med sin murriga röst sjunger: ”... sedan halkar du in i mästerverket.”
Föreställningen är välgjord och välspelad. Jokela nuddar vid flera angelägna frågor, men helt fullt ut lyckas han varken skildra det stora eller det lilla. Eller för den delen säga så mycket nytt.
Den laddade middagsscenen bjuder däremot på hett drama när svärdottern (Kristiina Halttu) totalsågar föräldragenerationens män ”som med styva fallosar försökt penetrera sig genom varje skikt i samhället”. Spänningsmättat utan tvivel. Den som tar illa upp är Juha Mujes exakt gestaltade Kale, föreställningens clown som i den ena stunden talar mot populism, i andra jämför kvinnor med plutonium.
På vissa ställen mynnar dialogen ut i sedvanlig sitcom – torftiga skämt och tomt prat. Texten är visserligen finurligt formulerad men blir tröttsam i längden.
Överlag växlar Jokela mellan att roa och göra illa till mods. Motsättningar huggna i granit, häcklande parodi eller musiknumrens överdrivna känslosvall. Jag saknar något relevant, en kärna. Något som känns mer nyanserat och mer allvarsamt, utan att för den sakens skull vara patetiskt.
Mammarollen som Kirsti Wallasvaara så fint tolkar är den psykologiskt mest sammansatta, med en början, ett slut och en båge däremellan. ”Jag är ingen generation”, säger Virpi och som en tidsskildring är hon kanske onyanserad. Den uppoffrande mamman känner vi igen, men var fyrtiotalisten inte också den som utbildade sig, förde barnen till dagis, gick till jobbet och lärde sina döttrar att aldrig bli ekonomiskt beroende? Tronen har trots allt också besuttits av Tarja Halonen, Eeva Kuuskoski, Riitta Uosukainen med flera. På samma sätt kan jag tycka att Heimo ibland ter sig äldre än den generation han representerar. Fyrtiotalistmannen var väl ändå först ute med att delta i familjelivet: hämta och föra, leka, mata, natta. Fast förstås kan man argumentera att en vek och en dominant part vars inre ordning rubbas hör till dramats natur.
Läckert sjuttiotal
Likt många andra regissörer tar Jokela hjälp av filmen. Videon fungerar här som ett bra komplement till skådespelarnas agerande och helhetens rytm förstärks av de snurrande scenpartierna. De svartvita sjuttiotalssekvenserna är särskilt läckra och Heikki Pitkänen – den unga Heimo – hanterar det naiva replikskiftet perfekt.
Skuggspelen är suggestiva och de geometriska Mondrian-mönstren ger en scenerna en dekorativ inramning.