Recension: Fantomen strider mot mobbarna
Text: Peter Snickars. Regi: Agneta Lindroos. Scenografi & dräkter: Anna Olofsson. På scenen: Malin Olkkola, Annika Åman, Jonas Bergqvist, Susanne Marins. Urpremiär på Wasa Teater 8.9.
Två bästisar har börjat sjuan men fortsätter med vissa lite pinsamt barnsliga lekar som ingen får känna till. När hemligheten läcker ut i skolan bryter helvetet löst.
Mobbning som eskalerar och slår en ung människas liv i spillror skildras i Peter Snickars nya pjäs Fantomens lillasyster, som spelas på Wasa Teater och turnerar i högstadier och gymnasier. Hela skalan finns med: utfrysning och hånfulla kommentarer varje dag, trakasserier på webben, fysiska övergrepp.
Offret råkar bli Lisbet. Orsaken kunde ha varit vad som helst och förövarna hade lika gärna gripit chansen att terrorisera någon annan. Den mekanismen synliggörs med önskvärd tydlighet, då bästa kompisen sviker under grupptrycket för att rädda sig själv.
Likaså skolans handfallenhet och föräldrars oro som måste övergå i handling. Polisanmälan om så krävs. Varför mobbarna mobbar sägs det däremot inget om.
Med föreställningar som den här tar teatern sitt ansvar. Men det måste förstås också funka som just teater. Malin Olkkola och Annika Åman spelar 13-åringar utan onödiga åthävor. Själva pjäsen är fullmatad, på gränsen till överlastad med stoff, men Agneta Lindroos håller den i ett behärskat regigrepp och laddar med mycket starka uttryck där det är nödvändigt. Den mobbades inre kaos syns och hörs och känns.
Bloggare
Modern teknik har sin givna plats i en modern ungdomspjäs. Så har Lisbet en blogg där hon kallar sig Fantomens lillasyster, där hon kontrollerar allt och allt är perfekt, inklusive kaffe latten. ”Fantomen” – det är hennes storebror och trygghet som rest ut på fredsbevarande uppdrag. Men det är också den riktige
Fantomen som klivit ur serierna och tagit över scenografin på ett alltför övertydligt sätt.
Hade det inte förresten varit intressantare om en flicka på 2000-talet fått leva ut sin förtvivlan och sina hämndfantasier via en kvinnlig superhjälte? Fast till slut är det naturligtvis bara i mötet med verkligheten och omsluten av människor som bryr sig, som Lisbet kan bli fri från sina plågoandar. Och det finns sånt som går att förlåta.