Musikrecension: Välklingande amatörer i själfull dödsmässa
Radions symfoniorkester & Musikhusets kör. Dirigent: Jukka-Pekka Saraste. Solister: Ruth Ziesak, sopran. Michael Nagy, baryton. Körinstudering: Tapani Länsiö. Silvestrov, Brahms. Musikhuset 21.9.
Det är skoj att sjunga. Framför allt tillsammans, i kör. Det verkade åtminstone de i radions pausprogram intervjuade medlemmarna i den nygrundade Musikhuskören vara rörande överens om innan det var dags att för första gången äntra hemmascenen.
Entusiasmen var tydligt gripbar även i salen när man, 72 stämband stark, klämde i för president och fosterland i Brahms undersköna Ein deutsches Requiem. Så här skall en symfonikör låta: mustig och uttrycksfull klang, snärtig rytmbehandling, föredömligt behärskat vibrato och, för en gångs skull, en vettig balans mellan dam- och herrstämmorna.
Och som guldkant på det hela har man en av Finlands kunnigaste körmänniskor, Tapani Länsiö, som repetitör. Allt frid och fröjd, med andra ord, förutom att man inte får någon lön för mödan. Det handlar alltså om en amatörkör. Inget som helst problem dock, enligt de intervjuade, och definitivt inte heller på det musikaliska planet. Förvisso dock på det principiella.
Halvmesyr
Nu hade det funnits alla tiders chans att en gång för alla åtgärda den skandalösa situationen att det så kallade musiklandet Finlands enda professionella kör, efter nedläggningen av Radions kammarkör, är Nationaloperakören. Men se nej, det fanns lika litet pengar som vilja och i stället stannade man för en organisationsmässig halvmesyr á la Musikhuskören.
Detta skall givetvis inte läggas de hängivna sångarna, som gjorde Brahms med en sällsynt inlevelse och till på köpet utantill, till last. Så ej heller Länsiö, som gjort ett optimalt jobb utifrån förutsättningarna, även om man förstås kunde ha hoppats på att han i kraft av sin position hade gjort den nog så viktiga principiella markeringen att tacka nej till uppdraget.
Även Jukka-Pekka Saraste föreföll uppenbart glad och nöjd med omständigheterna och piskade såväl kören som sin utomordentligt välspelande orkester till ett sällsynt inspirerat musicerande den lika frid- som själfulla, folkliga dödsmässan igenom.
Tempo utan värme
Tempona var, som så ofta hos Saraste nu för tiden, föredömligt rappa och solisterna i det stora hela acceptabla. Michael Nagy med sin märgfulla barytonklang de facto mer än så, medan Ruth Ziesaks i sig habila lyriska sopran saknade den behövliga värmen i uttrycket i femte satsens gripande minnesgärd till tonsättarens moder.
Om Valentin Silvestrovs stora hit, Femte symfonin, utgör ett den tonala musikens oändligt nostalgiska postludium kunde den nu hörda, tillika högexpressiva och meditativa Fjärde symfonin för stråkar och bleckblåsare (1976) med fördel liknas vid ett preludium till femman. Skön musik, hur som helst, och ett utomordentligt välfungerade preludium även till det brahmska requiemet. Framfört med största möjliga omsorg om såväl detaljerna som de vidare, dramaturgiska linjerna.