Musikrecension: När komplicerat låter enkelt
Uruppförandet av Per Nørgårds åttonde symfoni var ett festligt ögonblick i finländsk närmusikhistoria – inte minst ur nordistiskt perspektiv och inte minst med tanke på ren och skär musikalisk kvalitet, skriver Mats Liljeroos.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: John Storgårds. Brahms, Nørgård. Musikhuset 19.9.
Per Nørgård, den nordiska musikens doyen, intellektualist, modernist och sensualist, har egentligen slutat skriva symfonier, men John Storgårds fick honom på andra tankar och i onsdags uruppförde HSO Åttonde symfonin med den 80-årige upphovsmannen närvarande. Ett festligt ögonblick i finländsk närmusikhistoria, inte minst ur nordistiskt perspektiv och inte minst med tanke på ren och skär musikalisk kvalitet. Sibelius-beundraren Nørgård har, förutom musikens obönhörligt logiska framåtskridande, det gemensamt med sin förebild att ingen symfoni är den andra lik.
Sakari Oramo dirigerade i fjol sexan med RSO och jag noterar i min kritik att ”de framvällande klangmassorna ger intrycket av ett sammanhängande kontinuum av ständigt skiftande tonlandskap, som i sin tur tycks inrymma myriader av detaljer, gester och vändningar”. Samma kan i alla väsentligheter appliceras även på den föredömligt koncist komprimerade, tresatsiga åttan, som i jämförelse med de tre föregående symfonierna dock ter sig som något av ett stundtals snudd på lättfotat intermezzo.
Detta har givetvis inget att göra med den musikaliska substansen i sig. Enligt Nørgård är en grundläggande föresats att skriva musik som låter enkel, men i själva verket är komplicerad – alltför många av hans yngre kolleger tyr sig till motsatsen – och härvidlag har han onekligen varit framgångsrik. Den klassiska modernismen går som ett grundstråk genom hans musik, men Nørgård har under decenniernas lopp testat de flesta befintliga stilar och mycket finns fortfarande med – om än integrerat som en oskiljaktig del av hans rikt mångskiftande, emotionellt och intellektuellt stimulerande tonuniversum.
Hans skyr vid behov heller inte traditionella skönhetsvärden – dur- och molltreklangen är ett värdefullt redskap bland andra – och personligen fäste jag mig speciellt vid den sublima långsamma satsens raffinerade cooljazzstämningar. Skeendena är noggrant noterade, men ändå ger det hela ett uttalat improvisatoriskt intryck – som om allt föds i stunden. Detta om något är musik man gärna skulle höra åtskilliga gånger innan man uttalar ett ord om den, men en spontan känsla är ändå att Storgårds höll sig med relativt rörliga tempon och att han allt efter som kommer att finna ytterligare insikter och, eventuellt, en större ro i tolkningen.
Positiv energi
Lejonparten av repetitionstiden hade gissningsvis koncentrerats på Nørgårdsymfonin och HSO-musikerna demonstrerade med eftertryck att det sannerligen inte bara är kollegerna i radioorkestern som förstår sig på ny musik. Brahms Andra symfoni verkade dock inte lida av arbetsfördelningen, utan gav ett gediget penetrerat och realiserat intryck. Liksom i ettan förra veckan var det full stråkorkester som gällde, men denna gång med första satsens repris noterad, och såsom senast med en avsevärd mängd positiv energi i bagaget. En energi som släpptes lös med besked i den festligt ölfradgande finalen, som hade nått ännu mer euforiska höjder om det onödigt försiktiga blecket, med valthornen i främsta ledet, hade vågat öppna spjällen på vid gavel.