Whittall, Liszt kan avgöra finalplatserna
Sibelius-Akademin.
Kampen om finalplatserna i Maj Lind-tävlingen ser ut att bli riktigt hård. Juryns ordförande Gary Graffman konstaterade redan på onsdagen för FNB att nivån på tävlingen har varit överraskande hög. När första semifinaldagen är avklarad råder det inget tvivel om att det finns flera än sex pianister som vore intressanta att höra i final: Alla tävlande är ytterst skickliga och skillnaderna mellan dem är märkbara men hårfina. Småsaker kan bli avgörande, liksom personliga preferenser. Tolkningarna av tävlingens specialbeställda verk kan också komma att väga tungt, när två pianister som annars är lika bra, men på helt olika sätt, skall ställas mot varandra.
För semifinalomgången har två verk specialbeställts, ett av Maija Hynninen och ett av kanadensiske Matthew Whittall, bosatt i Finland. Alla som klarade sig till semifinal har valt Whittalls verk och följaktligen hörs ingen Hynninen i semifinalen. Whittall säger själv i förordet till Paysages abstraits att han önskade blanda musik från olika epoker i verket. Således finns här bl.a. inslag av minimalism, inte i form av ett repeterat riff men nog i form av repetition av en enskild ton (som enligt instruktionerna skall repeteras oregelbundet). Det kryllar också av temposkiftningar och på sista sidan figurerar fyra ackord ur Finlandiahymnen som von oben. Till största delen präglas musiken av olika expressionistiska gester, som är som hämtade från 1900-talets första årtionden.
Under torsdagen hördes fyra tolkningar av Paysages abstraits. Själv fastnade jag för två av dem: Visa Sippolas och Gehui Xus. Sippola spelade Whittall ytterst expressivt och musikaliskt med känsla för det rytmiska och pianistiska i stycket. Kinesiska Gehui Xu var den enda som spelade stycket utantill. Hon visade också att hon hade internaliserat stycket ytterst fint: hon tog ut svängarna och vågade tolka. Här fick Whittalls musik kanske det bästa flytet och de olika stilarna framträdde tydligt. Tonsättaren kan rentav gratuleras till att få höra en dylik tolkning av sitt verk. Kinesiske Yuntian Lius och Aleksej Sychevs tolkningar kändes inte lika levande – måhända led till exempel Sychevs tolkning av för starka och för få nyanser och otillräckliga tempoväxlingar.
Visa Sippola var också i övrigt stark i dag. Även om jag vet att hans tolkning av Liszts h-mollsonat delade meningar, gillade jag den själv. Det var den spänstigaste h-mollsonat som jag har hört. Pojken (mannen) andades musik och kändes som en Musiker, Artist och Konstnär med stora begynnelsebokstäver, när han omsorgsfullt formade minsta lilla ton, minsta lilla fras i sonaten. Naturligtvis kan man fråga sig hur starkt man skall framföra det sista hamrandet på h:et ett par minuter före slutet eller hur mycket tid pianisten borde ta för att utmejsla de stora treklangsackorden i basregistret. Men på samma sätt kan man ifrågasätta Aleksej Sychevs tolkning av samma sonat som hördes på kvällen: skall faktiskt de sista tonerna spelas så emfatiskt eller borde sonaten egentligen tona ut i piano pianissimo? I mina öron lät Sychevs Liszt relativt stel efter att ha hört Sippolas på morgonen, men visst fanns det sådana som mera uppskattade Sychevs sätt att bygga upp linjer och forma helheter.
Minst lika stark som Sippola var fyra dagar yngre kollegan Johannes Piirto, som öppnade med en improvisation på ett tema som getts honom 20 minuter innan. Piirto improviserade i romantisk stil med virtuosa gester – oktavlöpningar och tremolon – och formade ett helt njutbart preludium av den givna folksången eller koralen. Piirtos stora nummer var tolkningarna av Chopins f-mollballad och Schumanns Kreisleriana. Bägge stycken tolkade han tidvis med en innerlighet och känslighet som verkade existera bortom tid och rum. Också i Piirtos fall får man känslan av att han är Artist och Konstnär med stora begynnelsebokstäver.
Ryssen Sergej Redkin inledde också med improvisation – uppenbarligen på samma tema av det klangliga intrycket att döma. Slutresultatet var dock helt annat och Redkin improviserade skrjabinskt vidlyftigt och prokofjevskt passionerat med en jämt stigande riktning i storformen. Redkin gav nu som tidigare ett sofistikerat intryck – han spelar inte alls lika våldsamt eller massivt påträngande som många av hans kolleger. I hans spel finns en säregen lätthet – som hos en jazzpianist –som kom tydligt till användning i de snabba figurerna i Prokofjevs åttonde sonat.
Kinesiska Gehui Xu bjöd, förutom på en suverän Whittall, på en galant och briljant tolkning av Schummans Abeggvariationer och två inlevelsefulla dito av Ravels Gaspard de la Nuit och Lisztz Ungersk rapsodi nr 2. I bägge styckena kom hennes finfina kapriciösa teknik väl till användning.
Sydkoreanen Hyung-Min Suh, som var en av första omgångens mest övertygande pianister, framförde nästan hela sitt program med musik mera känd som orkestermusik. Sibelius Finlandia spelade han troligtvis bättre än självaste Henri Sigfridsson, som brukar spela det som extranummer. Ravels La Valse och Mussorgskijs Tavlor på en utställning framfördes också utmärkt. Tavlorna ett pianoverk i grunden och klingade föga överraskande stort och monumentalt. Ett litet frågetecken tecknas vid Suhs egna karaktärsstycken, som lämnade ett rätt ytligt intryck. En viktig del av en god prestation i semifinalen handlar utan tvekan om att bygga upp ett bra program!
Något tycktes också halta i kinesiske Yuntian Lius programupplägg med, förutom Whittall, Sibelius Sonatin nr 3, Liszts Paganinietyd nr 6 och Petrarcasonett 123 samt Prokofjevs sjätte sonat. Ett i sig rikt och mångsidigt program fick inte riktigt luft under vingarna, trots att det var uppenbart att Liu alltid var närvarande.
Av de som spelade i dag kan åtminstone Johannes Piirto och Visa Sippola komma att gå till final. Om juryn har överseende med Hyung-Min Suhs val av eget stycke och pianoarrangemanget av Sibelius Finlandia är han en stark kandidat, Sergej Redkin och Gehui Xu likaså. Lika många semifinalister återstår på fredag.