Skivrecension: Återupptäckta Straussrariteter
Richard Strauss: Tre hymner & operaarior. Soile Isokoski, sopran, Helsingfors stadsorkester, dir. Okko Kamu. (Ondine)
Soile Isokoskis pinfärska Strauss-skiva är intressant framför allt för att den också dokumenterar mindre känd Straussrepertoar. Drei Hymnen till text av Friedrich Hölderlin komponerades under en tid, då Strauss var fullt upptagen som dirigent och operachef. De är faktiskt det enda han komponerade under hela året 1921.
Dessa orkestersånger är rentav ett litet överraskande fynd som kanske kommer att framföras litet oftare i framtiden. De klingar som en avlägsen förebådare till de 27 år senare Vier letzte Lieder utan att riktigt nå upp till samma nivå. Men nästan hela Strauss mästerskap är där, orkestreringen, den melodiska extasen.
Om sångerna har någon brist så är det texten med sina litet naiva kärlekshyllningar. Soile Isokoskis tolkning har däremot verkligen inga brister. Hon är helt inne i hymnernas stämning och i första sången finner hon till och med en parallell till Bibeln.
Resten av skivan dokumenterar Isokoskis Straussroller, bland annat Marschallin, som hon fördjupat sedan premiären på Rosenkavaljeren i Helsingfors 2004. I de två litet abrupt slutande klippen ur första akten visar Isokoski hur väl hon balanserar mellan melankoli och lättsamhet. Man måste kunna ta och ge i från sig, annars straffas man av livet, säger hon i programkommentarerna och citerar därmed Marschallins levnadsvisdom.
Slutscenen i Capriccio gör Isokoski elegant och med förståelse för operans konversationsstil. De två scenerna ur Ariadne auf Naxos har en underbar innerlighet, sublim musikalitet och Isokoskis klangliga skönhet. Hon nalkas naturligtvis rollen som en lyrisk sopran men kan ändå ta i då det behövs. Det finns tolkningar med större kraft men få med så mycket känslighet.
Okko Kamu och HSO ger Isokoski bästa möjliga stöd och Kamus musicerande sprudlar av härlig Straussenergi. I jämförelse med Isokoskis tio år gamla prisade Strausskiva under Marek Janowski (Ondine), står sig den nya skivan rätt bra. Isokoskis röst har kvar sin täta, glödande värme och inspelningen i Musikhuset är fin, men den äldre skivan är gjord i en kyrka i Berlin och ger onekligen litet mera luft kring sångstämman.
Publicerad i Hbl 12.9.